måndag 11 februari 2013

Fackspråk, när och hur kan man använda det?

Jag storhandlade i går kväll, och utanför affären satt en reklamskylt som fick mig att tänka på fackspråk.

Nästan alla har sitt fackspråk, men man behöver inte alltid använda det

De allra flesta som skriver i jobbet har ett fackspråk att förhålla sig till. Fackspråket är alla de ord och uttryck som man behöver i sin bransch för att kunna prata om jobbet. Ibland ser orden svåra ut, som när läkare pratar om kardiovaskulära faktorer, och ibland ser de ut som helt vanliga ord men har en mycket mer specifik betydelse inom en viss yrkeskår.

När jag håller skrivkurser får jag ofta tillfälle att diskutera fackspråk med deltagarna. En sak som vi då alltid tar upp är vilka risker det innebär att använda sina fackuttryck och vad man kan vinna på det. Bara för att man kan ett svårt ord så behöver man ju inte använda det. När ska man göra det?

Ska man använda ord som läsaren inte kan?

Vi börjar med det lätta: om man skriver en text som kollegorna ska läsa, och om man vet att de kan fackspråket väl, så gör fackspråket att texten blir tydligare och exaktare. Problem uppstår först om någon av läsarna inte kan fackspråket.

Ska man undvika att använda ett ord när men vet att läsaren inte vet vad det betyder? Inte nödvändigtvis. Kanske kommer läsaren att behöva kunna ordet i framtiden, och då är det lika bra att man använder det tillsammans med en bra förklaring.

Fackspråk visar att man är avancerad

Man kan också använda ett fackord för att visa att det man pratar om har en exakt betydelse och inte bara är något allmänt. Det var det jag kom att tänka på när jag såg reklamskylten.

På skylten står: I Assa Entré ingår vår senaste cylinderteknologi d12 som standard i paketen. Det betyder att bara du som ägare kan begära kopior på nycklar och cylindrar. 

Assa klämmer här till med sin fackterm d12. Varför? De hade kunnat säga I Assa Entré ingår ett kopieringsskydd som standard. Vad vinner de på att kalla kopieringsskyddet för d12? Min gissning är att de vill ge intrycket att kopieringsskyddet är avancerat och därmed värt att betala extra för. De kallar det ju också för en cylinderteknologi, vilket får det att låta fint och svårt. De hoppas nog att läsaren ska bli imponerad.




När du använder fackspråk: introducera och förklara 

Jag kan inte avgöra om Assa har valt rätt när de använder fackspråk i sin reklam, men jag skulle vilja påstå att de är ett föredöme i hur de hanterar sitt fackord när de väl har valt att ha med det i texten. De gör två bra saker:

1. De introducerar fackordet så att läsaren är beredd när det kommer: vår senaste cylinderteknologi d12. När d12 dyker upp vet läsaren att det är något nytt och att det är någon typ av teknologi. Jag brukar föreslå skribenter att introducera nya ord med en så kallad eller det som i branschen går under namnet eller liknande. Då är läsarna beredda på att det kommer ett svårt ord och slipper få panik när de inte vet vad det betyder.

2. De förklarar ordet direkt, och de inleder förklaringen med det betyder att. Förklaringen är inte heller en ren definition av ordet utan snarare en beskrivning som gör att den läsare som inte kan ordet förstår samma saker som den läsare som kan ordet. I det här sammanhanget ska läsaren förstå att vem som helst inte kan kopiera en d12-nyckel. I en teknisk specifikation behövs en annan förklaring. I en termlista behövs en regelrätt definition.

När du använder ett fackord, lämna inte läsaren i sticket. Förklara, och inled förklaringen med det betyder, det innebär, för dig innebär det, i det här fallet betyder det, eller liknande.

Gör en riskanalys!

Man kan vinna mycket på att använda fackspråk om man introducerar och förklarar det, men man ska också komma ihåg att man kan förlora mycket. Om läsarna inte förstår dina ord så förstår de inte heller ditt budskap. Om de tycker att orden är svåra så tycker de kanske att du är svår och krånglig att ha att göra med. Men om de blir imponerade av ditt fackspråk så blir de imponerade av dig också.

Hur kommer just dina läsare att reagera på fackspråk? Gör en riskanalys och ta reda på det. Det är det värt.

fredag 8 februari 2013

De och dem, hur funkar det egentligen?

Härom dagen fick jag en fråga som är ganska vanlig:

Vad är det för skillnad på de och dem?

Vi börjar med hur det ska vara och varför. De och dem är två former av samma ord, subjektsform och objektsform. Man kan lätt jämföra med vi och oss. Det är också är subjekts- och objektsform av samma ord, men de formerna ser mer olika ut och är därför lättare att skilja åt. De och dem låter ju likadant när vi pratar (i de flesta dialekter).

Vi tittar på Ellenors exempel, plus två som jag lägger till själv:

  • X kunde inte hjälpa att X älskade varandra.
  • X hade gått och badat. 
  • Anna hälsade på hos X efter jobbet. 
  • Låt X som använder badhuset stå för renoveringskostnaden.

I meningarna ska X bytas ut mot de om X är subjekt och mot dem om det är objekt. Men ärligt, vem orkar tänka på satsdelar?

Snabb minnesregel: vi=de, oss=dem

Vi tar en genväg och byter ut X mot vi eller oss i stället. Det är ju också subjekts- eller objektform. Testa själv! Jag skulle skriva så här:

  • Vi kunde inte hjälpa att vi älskade varandra.
  • Vi hade gått och badat. 
  • Anna hälsade på hos oss efter jobbet. 
  • Låt oss som använder badhuset stå för renoveringskostnaden.

Nu kan vi snabbt och enkelt byta ut vi mot de (subjektsform) och oss mot dem (objektsform):

  • De kunde inte hjälpa att de älskade varandra.
  • De hade gått och badat. 
  • Anna hälsade på hos dem efter jobbet. 
  • Låt dem som använder badhuset stå för renoveringskostnaden.

Varför blir det fel?

Så varför skriver folk "dem har gått och badat", men inte "oss har gått och badat"? Det beror säkert på flera saker.

För det första är det svårt att hålla ordning på ord som låter likadant. För det andra har det skett en liten glidning i användningen av de och dem före som, som i mitt sista exempel. Där är det numera vanligt och helt accepterat att skriva de: "Låt de som använder badhuset ...". Den glidningen har säkert skapat en del förvirring. För det tredje verkar många, kanske framför allt unga, ha fått för sig att skillnaden inte är grammatisk utan stilmässig, alltså att dem är lite finare än de men betyder exakt samma sak. Så är det inte!

Vill du ha hjälp?

Om du vill läsa mer om de och dem så kan du titta i Språkrådets frågelåda eller läsa Per Ledins inlägg om de, dem och dom.
Har du exempel som du behöver hjälp med att reda ut? Hojta till i kommentarsfältet så hjälps vi åt!

tisdag 5 februari 2013

Sju sätt att skriva könsneutralt utan "hen"

”Fullmäktige får återkalla uppdraget för en förtroendevald om han inte längre har fullmäktiges förtroende.”

Så stod det i kommunallagen tidigare. Nu står det så här: ”Fullmäktige får återkalla uppdraget för en förtroendevald som valts av fullmäktige om …”. Själva regeln har ändrats lite, men det har hänt något mer. Han har försvunnit.

Alla människor kan inte kallas han

Den förtroendevalda i exemplet ovan finns bara i teorin. Det är inte en faktisk person vi pratar om utan en person som skulle kunna finnas. Sådana teoretiska personer är vanliga i lagar, villkorstexter, regler och myndighetstexter.

Teoretiska personer har sällan ett bestämt kön, om de inte är mammor eller spermadonatorer. Då blir det konstigt att skriva han som i exemplet. Förut gjorde man det ändå, men det blir mindre och mindre vanligt. Frågan är bara hur man ska göra i stället.

Hen löser alla problem, men kan skapa nya

Det senaste året har hen diskuterats som ett alternativ, ”… om hen inte längre har fullmäktiges förtroende”. Att hen är populärt i stora kretsar beror just på att det finns ett stort behov av en smidig lösning i lagtexter och liknande, men alla gillar det inte. Om man skriver hen så slipper man markera kön, men man riskerar att läsaren sitter och tänker på ordet i stället för att ta till sig innehållet. Och det finns alternativ.

Sju sätt att undvika han, hon eller hen

Låt oss se vad vi kan göra med den här meningen:
Om en kund vill reklamera en vara måste han höra av sig inom tre veckor. 

1. Han eller hon 

Om en kund vill reklamera en vara måste han eller hon höra av sig inom tre veckor.
Det här blir klumpigt i längden, men om du bara behöver skriva det på ett ställe så fungerar det.  

2. Upprepning av kunden

Om en kund vill reklamera en vara måste kunden höra av sig inom tre veckor.
Det här blir också klumpigt i längden men du kan använda det lite då och då.

3. Plural

Om kunder vill reklamera varor måste de höra av sig inom tre veckor.
Det här är min personliga favorit! Du har kanske märkt att jag ofta skriver om läsarna och inte om läsaren i den här bloggen. Det är för att kunna skriva de i stället för han eller hon. 

4. Den … som

Den kund som vill reklamera en vara måste höra av sig inom tre veckor.
Lagtexten i början hade använt det här greppet för att trolla bort han. Det kräver att du formulerar om meningen lite, men det kan det vara värt.

5. Nominalisering eller passiv

Om en kund vill reklamera en vara måste detta ske inom tre veckor.
Om en kund vill reklamera en vara måste detta meddelas inom tre veckor.
Varning: Här försvinner informationen om att det är kunden som ska göra något. (Folk kan tro att det är zombier.) Jag rekommenderar inte den här lösningen.

6. Den

Om en kund vill reklamera en vara måste den höra av sig inom tre veckor.
Det är lite konstigt att kalla människor för den. Ibland funkar det, men ofta inte. Använd språkkänslan, eller undvik det helt om du inte litar på din språkkänsla. Och läs gärna om den i språkkänslan här.

7. Du 

Om du vill reklamera en vara måste du höra av dig inom tre veckor.
Om det är kunderna som ska läsa texten så är det toppen att skriva du. Kunderna förstår direkt att det är de som ska höra av sig, och tilltalet blir personligt. Märkte du förresten att jag använde knep 3 i förra meningen? 

När fungerar vilket alternativ?

Alla alternativen har sin charm och det finns inget som alltid fungerar bäst. Det bästa är ofta att variera sig lite. Om jag fick ta med mig ett enda alternativ till en öde ö så skulle det bli nummer tre: plural.  

Har du andra favoriter? Tipsa mig gärna! 

fredag 1 februari 2013

Smidiga texter som inte skaver, hur gör man?


Ibland vill man skriva en text som ska provocera, utmana, röra om, stämma till eftertanke eller få folk att gråta i veckor. Men ibland ska texten bara berätta att läsaren har fått en tid på vårdcentralen om en vecka. En sådan text ska inte "skava".

I informationstexter gäller det ofta att inte stöta sig med sina läsare. Men hur undviker man det? Det finns några enkla saker som du bör tänka på:

1. Undvik stavfel och särskrivningar

Korrekturläs texten om du vill att läsarna ska fokusera på innehållet och inte på själva textytan. Det finns flera undersökningar som visar att läsare tappar förtroendet för skribenten om texten innehåller stavfel och särskrivningar.

2. Undvik roliga typsnitt

Man verkar kunna dela upp världen i dem som älskar Comic Sans och dem som hatar Comic Sans. De senare är en stor grupp, så välj ett neutralt typsnitt. Återigen, låt läsarna fokusera på innehållet.

3. Berätta direkt vad du vill 

Läsarnas första fråga är alltid: vad är det här för en text och varför ska jag läsa den? Svara på det direkt. Visa vem som är avsändare genom ett tydligt sidhuvud, till exempel. Börja med att berätta varför du skriver och vilket huvudbudskap du har.

Varför är det viktigt? Jo, för annars kommer läsarna att gilla dig lika mycket som de gillar de där telefonförsäljarna som ringer på kvällen och bara ”Heeeej! Får jag fråga vad du har för elavtal? Är du nöjd med det? Näää, jag vill inte sälja något, bara ta upp din tid med meningslösa frågor innan jag får lust att dra min punchline.”

4. Undvik att blotta dina fördomar

Nu blir det svårare. Vi har alla en mängd föreställningar om hur världen fungerar och vad som är normalt. Vi tenderar också att utgå från att vi delar de föreställningarna med våra läsare och alla andra. De föreställningarna är ett minfält. Om du förutsätter att läsarna är på ett visst sätt och det visar sig att de är annorlunda så kan de bli arga och tycka att du är inskränkt, och tappa fokus på innehållet. 

Ett exempel på sådana föreställningar är tanken att människor är heterosexuella och att familjer består av mamma, pappa och barn. En mödravårdscentral som skickar mejl till en blivande mamma riskerar att stöta sig med den homosexuella mamman genom att skriva att hon gärna får ta med barnets pappa till besöket. Då kan din partner eller den andra föräldern fungera bättre.

För den ensamstående mamman kan också din partner bli jobbigt. Kanske kan mamman få ta med sig någon på besöket, helt enkelt? Om det inte är viktigt att det är just den andra föräldern och inte en kompis, så klart.

Men de heterosexuella mammorna då, kommer de att himla med ögonen och störa sig på att mödravårdscentralen är så jävla politiskt korrekt att man kräks!? Kanske. Men då gäller det att hitta orden som gör att ingen av läsarna ens märker att man smög förbi det där med vem den andra föräldern förväntas vara.

5 ?

Vad brukar du irritera dig på i texter? Ska jag komplettera listan med något mer?

Är det fegt att vilja vara smidig?

Ibland vill man ta strid och visa sina åsikter och föreställningar öppet, men ibland vill man inte det. Det innebär inte att man förnekar sina åsikter, bara att man låter läsaren fokusera på det som var syftet med just den här texten. 

tisdag 30 oktober 2012

Det är svårt att le naturligt i text

I måndags var jag på Conversion Jam, en konferens om hur man får sina webb- och mejlläsare att få tummen ur och köpa saker.

Le inte som en robot

En av talarna, Craig Sullivan, pratade om vikten av att ha bra bilder på webbplatsen. Han hävdade att en bra bild visar en person som tittar in i kameran och ler på riktigt. Det får besökaren att känna sig sedd, välkommen och trygg. Craig betonade också hur viktig texten på webbplatsen är, och uppmanade oss att inte skriva som robotar. "En människa skulle aldrig säga "invalid password" till någon som nyss angivit fel lösenord, varför skriver ni det?", frågade han (och visade en bild på en Terminator). Svaret på den frågan är nog ganska enkelt.

Men kom igen, le inte som en robot!

Webben vimlar av bilder på folk som ler med munnen men inte med ögonen. Varför? För att det är svårt att le innerligt på beställning. Vi vet att bilden blir bättre om vi ler på riktigt, men vi har svårt att få till det. Vi vet också att läsare gillar avspända och välkomnande texter, men det är svårt att skriva så. Vi får inte till det. Därför avfyrar vi ett stelt leende och väser "invalid password" mellan tänderna.


Ok, anlita en fotomodell i stället (och en skribent)

Hur får man till det avslappnade leendet? Man ser till att ha roligt på riktigt när bilderna ska tas. Eller så anlitar man en fotomodell som är proffs på att fejka. Hur gör man med texterna då? Ett bra sätt att att låtsas prata i telefon. Hur skulle du säga om någon ringde och berättade att de inte kunde logga in på sidan? Kanske "Det där är inte samma lösenord som du har angivit förut. Testa att skriva in det igen!" eller "Det där lösenordet stämmer inte, är du säker på att du inte har CapsLock på?". Ok. Nu kan du fila ner det lite och få till något som både är vänligt och skriftspråkligt. Eller anlita en skribent som är proffs på att fejka.

Det naturliga får läsaren att agera

Jag jobbar ju sällan med att få folk att köpa, men det är ändå intressant att få höra mer om vilka mekanismer som får folk att ta steget, agera, klicka på knappen. Det är nyttigt att veta även när man skriver texter som ska få läsaren att ställa ut sin soptunna på rätt dag eller skicka in rätt blankett till Pensionsmyndigheten. Och det verkar som att naturlighet är en av nycklarna. Ett naturligt leende och en naturlig text får läsaren att känna sig trygg. Om läsaren känner sig trygg kan hen agera utan att känna sig lurad. Det är bra för alla parter.

torsdag 20 september 2012

Ett argument mot hen, tyvärr

Jag tror tyvärr att jag har hittat ett relevant argument mot hen som alternativ till "han eller hon". Min poäng är att det könsneutrala inte är könsneutralt, men jag måste ta resonemanget i kronologisk ordning. Säg gärna emot!

Generiskt han för tanken till män

Om man läser lagtexter, villkor och andra formella texter som har några år på nacken så hittar man alltid det som kallas för generiskt han, alltså ett "han" som används för att syfta på vem som helst oavsett kön. Till exempel "Om en kund vill klaga på en vara så måste han göra det inom två veckor för att garantin ska gälla". Folk var överens om att kvinnor borde fatta att villkoret gällde dem också, även om det stod "han". Det gjorde de.

Någon gång på åttiotalet började regeringskansliet försöka ta bort generiskt han ur lagspråket. Varför gjorde de det?

Han har två betydelser, och de hör ihop

Källan till problemet är att "han" har två olika betydelser som det inte är så lätt att skilja på. "Han" kan användas dels för att peka ut bestämda personer, dels för att peka ut obestämda, eller snarare teoretiska, personer. Kunden ovan är ju inte en bestämd person, Erik, utan en person som kan tänkas finnas. En teoretisk person. Den teoretiska personen finns inte och har därför inga egenskaper alls, inte heller något kön, men eftersom vi använder samma ord som när vi refererar till bestämda manspersoner så associerar vi till en manlig kund.

Det får två konsekvenser, dels att läsaren riskerar att glömma bort att lagarna gäller kvinnor i exakt lika hög grad, dels att kvinnor kan ha svårt att identifiera sig med ett "han". Det senare problemet var kanske mindre än det förra, men många tyckte att kvinnor inte borde behöva acceptera att sorteras in under män. Alltså började regeringskansliet och många andra skriva "han eller hon".

"Han eller hon" är en klumpig konstruktion och "hen" skulle ha alla smidighetsfördelar som generiskt han hade. Men vad är egentligen hen?

Hen har också två betydelser, men hör de ihop?

"Han" används på två sätt, för konkreta personer och för teoretiska personer som trots att de är teoretiska ändå blir män när vi tänker på dem. "Hon" används så klart på samma sätt. Även "hen" har denna dubbla betydelse. De konkreta personer som "hen" pekar ut är personer som inte vill eller kan identifiera sig med den binära könsuppdelningen i män och kvinnor. Hen används vad jag vet väldigt sällan för att peka ut kända cis-personer (alltså personer som är nöjda och glada med att vara födda till kvinnor eller män), typ "Jag och Anna fikade, och hen sa att hen och Olle ska till Grekland", om Anna är en heterosexuell tvåbarnsmor som aldrig ens funderat över sin könstillhörighet.

Är det verkligen lämpligt med generiskt hen?

Min fråga är nu: de flesta tycks vara överens om att generiskt han är olämpligt eftersom kopplingen mellan den konkreta och den teoretiska användningen är för stark. Läsaren associerar till män och utesluter därför i tanken personer som inte är män. Varför är det då lämpligt med generiskt hen, om läsaren associerar till personer som inte vill inordna sig i uppdelningen man-kvinna? Är det inte lika orimligt att begära att läsaren ska släppa den associationen som att begära att läsaren ska släppa kopplingen mellan "han" och män?

Hen som ersättning för "han eller hon" sägs ofta betyda "en människa med irrelevant könstillhörighet", men det är ju inte så "hen" används i den konkreta betydelsen. Är det då konstigt om cis-personer har svårt att identifiera sig med det? Kan man begära att de ska göra det?

Har jag fel? Eller är det här argumentet visserligen giltigt, men ointressant av någon anledning?

måndag 25 juni 2012

Innehållet avslöjar dig

För några veckor sedan cyklade jag Roslagsvägen ut mot Kräftriket. Det var lite stökigt där, med avspärrningar och stängsel, men det fanns en skylt som förklarade vad som var på gång: Vi bygger berg- och betongtunnel under Roslagsvägen.


En skylt har inte mycket utrymme och man kan inte berätta allt man skulle vilja om sitt projekt, jag vet. Trafikverket hinner berätta att de bygger en tunnel, och sedan får de plats med en sak till. De väljer då att berätta om materialvalet.

En vecka senare promenerade jag på Valhallavägen och gick förbi ännu ett bygge, med en liknande skylt som förklarade röran: Vi rustar upp Engelbrektsskolan, bygger idrottshall och bostäder.



Även Stockholms kommun har ont om utrymme, men de hinner ändå ge mig en bild av vad som är på gång, alltså vad som kommer att finnas där när avspärrningarna försvinner.

Skyltarna avslöjar avsändarnas fokus

Vad är skillnaden mellan skyltarna? Jo, att Stockholms kommun har funderat på vad jag kommer att undra över och sedan svarat på det, med ord som betyder något för mig. Trafikverket hade kunnat skriva att de bygger en biltunnel, och ännu hellre att tunneln är en del av Norra länken-projektet, för det är den. Norra länken känner nog de flesta Stockholmare till vid det här laget, och en biltunnel är lättare att se framför sig än en berg- och betongtunnel. I stället berättar de vilken typ av tunnel de bygger i tekniska termer.

Innehållet är inte neutralt

När jag håller kurs möter jag ofta skribenter som vill vara neutrala och skriva värderingsfria texter. Det går tyvärr inte, för innehållet avslöjar dina värderingar. Trafikverket visar tydligt att de har fokus på vad tunneln betyder för dem, inte vad den betyder för trafikanterna. Stockholms stad visar att de har fokus på resultatet för medborgarna. De hade kunnat skriva att de bygger flervåningshus eller något annat vagt, men det gör de inte.


Anpassa innehållet efter läsarna

Många skribenter har greppat att de ska anpassa språket efter läsarna, och det är ett viktigt steg, men om man inte vill göra bort sig så måste man anpassa innehållet också. Innehållet är aldrig neutralt. Det visar vad man tycker är viktigt, vilken fakta man tycker är central och vilka argument man tycker är relevanta. Innehållet avslöjar dig.