Hur gör man en text intressant? Hur får man läsaren att hänga med? Hur skapar man flyt? Tre frågor med ett svar: man jobbar med röd tråd.
Det är enkelt!
En tydlig röd tråd bygger på två knep och en grundförutsättning. Knepen är enkla, men grundförutsättningen är tyvärr lite svårare. Den kräver nämligen att du tänker efter ordentligt. Knepen kan du däremot använda nästan utan att tänka alls, och det är ju goda nyheter.
Inled texten med en hissmening
Vi börjar med grundförutsättningen: Du måste veta vad texten handlar om. Och det räcker inte med att veta på ett ungefär. Du måste veta exakt, och du måste kunna formulera det i en konkret, kärnfull mening i påståendeform. Den meningen blir textens hissmening, alltså det du hinner säga till någon som mellan våning tre och fem frågar vad texten handlar om.
Om den personen sedan frågar ”hur kan du påstå det?” eller ”men hur går det till?” så kan du glatt svara ”läs texten!”, eftersom hela texten sedan förklarar, försvarar eller utvecklar påståendet. Den här textens hissmening är
En tydlig röd tråd bygger på två knep och en grundförutsättning.
Skriv hissmeningen någonstans i början av texten. Läsare är ofta som en person du träffar i hissen. De vill veta vad texten handlar om och läser bara vidare om de tycker att det verkar intressant.
Men vilka knep är det? Det ska jag visa nu. Häng med!
Inled varje stycke med en egen hissmening
Det första knepet är att inleda varje stycke med en mening som tydligt visar vad stycket handlar om och hur det förhåller sig till resten av texten. Inledningsmeningarna bildar ett slags tjock röd tråd som löper genom hela texten. De blir alltså också hissmeningar, fast för stycket. Tänk dig att läsarna skummar igenom din text genom att läsa alla inledningsmeningar. Då ska de få en tydlig bild av vad texten handlar om och hur den hänger ihop.
Knyt ihop meningarna
Det andra knepet är att skapa små, korta röda trådar som knyter ihop meningarna med varandra. Tänk dig att du fäster en sådan tråd någonstans i slutet av en mening och sedan fäster den andra änden i början av nästa mening. Alla meningar ska ha en sådan liten knut någonstans i början. Man kan knyta på två sätt, antingen med nyckelord eller med sambandsord.
... med nyckelord
Nyckelord kan du se i den här textens andra stycke:
… man jobbar med röd tråd.
För att få en tydlig röd tråd i en text finns det två knep och en grundförutsättning. Knepen är enkla, men grundförutsättningen är tyvärr lite svårare. Den kräver nämligen att du tänker efter ordentligt. Knepen kan du däremot använda nästan utan att tänka alls, och det är ju goda nyheter.
Första meningen börjar med ”röd tråd”, som fanns med i slutet av stycket ovanför. Mellan orden löper alltså en liten röd tråd som visar att meningarna hänger ihop och handlar om samma sak. Därefter introducerar meningen två nya nyckelord: knep och grundförutsättning. ”Knep” finns med i början av andra och fjärde meningen. ”Grundförutsättning” finns i början av tredje meningen, fast det står ”den”. Jag har färgmarkerat orden så att du kan se vad jag menar. Du kan tänka dig att du knyter en liten tråd från ”knep” i den första meningen och fäster den i inledningen av den andra och fjärde meningen. Sedan kan du knyta ihop tredje meningens ”den” med ”grundförutsättningen” i första och andra meningen. Nu sitter meningarna ihop ordentligt!
... eller med sambandsord
Sambandsord är ett annat verktyg för att knyta. Sambandsord är ord som visar hur meningarna förhåller sig till varandra, till exempel när man har argumenterat för något och sedan börjar nästa mening med
däremot. Då vet läsarna att den meningen innehåller ett motargument. Om meningen i stället börjar med
dessutom så förväntar sig läsarna ett till argument för. Andra sambandord är
eftersom, därför, trots detta, för det första, för det andra, slutligen, dock, exempelvis … Använd en synonymordlista så hittar du fler. Även sambandsorden ska sitta i början av meningen.
Knyt i början av meningen
Man kan knyta med sambandsord eller nyckelord, eller blanda, men alla meningar ska ha en knut i början. Så varför just i början? Varför kan man inte knyta varsomhelst? Det beror på att vi måste koppla ihop ny kunskap med gammal kunskap för att kunna ”spara ner” den. Vi har väldigt svårt att minnas en ny portion kunskap som inte anknyter till något alls. Därför undrar vi hela tiden ”vad handlar det här om?” eller ”hur hänger det här ihop med det jag redan vet?”. De frågorna ligger liksom och surrar i bakhuvudet under hela läsningen, och det är först när vi får svar på dem som vi börja koncentrera oss på innehållet. Alltså ska svaret finnas i början av meningen. Då behöver vi aldrig stanna upp och tänka ”vad snackar de om nu?”.
Jag ljög lite förut (förlåt)
Kan man verkligen göra det här utan att tänka? Nej, det kan man kanske inte. Men jag vill ändå påstå att det är ganska lätt att skapa den här typen av hissmeningar och knutar när man har gjort det några gånger, speciellt om man gör det i samband med att man redigerar texten. Då har man jobbat med texten ett tag och vet vad den handlar om, vilka ord som är nyckelord och hur det ena leder över till det andra. Då finns tråden redan, och det gäller bara att göra tydliga knutar.
Ett bra exempel
Jag avslutar med ett bra exempel på röd tråd, från en årsredovisning som jag läste nyligen. Den började ”X-förvaltningen har en negativ budgetavvikelse på X miljoner kronor. Avvikelsen beror på tre saker: personalkostnader, kostnader för köpt vård och lokalkostnader.” De tre följande styckena började sedan med ”Personalkostnaderna …”, ”Kostnaderna för köpt vård …” och ”Lokalkostnaderna…”.
Det första stycket löd ”Personalkostnaderna har ökat med X kronor. En orsak till det är att … Ytterligare en orsak är att …”. Jag hade inga problem att hänga med, trots att jag tyckte att själva ämnet var svårt. Den röda tråden gjorde det möjligt!
