lördag 13 november 2010

Den bästa instruktionen finns inte


Under behållaren med handdesinfektion finns två instruktioner. Den ena anger hur mycket medel man ska använda. Den andra anger hur man får ut medlet ur behållaren.














Instruktionerna är förbryllande av flera anledningar. För det första gör de ett vanligt fel: de blandar in text som inte är instruktioner i instruktionen (till exempel att man bör tvätta händerna om de är smutsiga). För det andra berättar de uppenbara saker (till exempel att man bör tvätta händerna om de är smutsiga). För det tredje är uppdelningen fullkomligt omotiverad.

Texten borde faktiskt inte behövas alls, förutom möjligen rekommendationen om mängd. Hela rasket borde kunna ersättas av en symbol. Jag hittar en sådan på en annan förpackning.

Med den här symbolen skulle texten kunna se ut så här:
"Använd mycket desinfektion! Om händerna torkar på mindre än 30 sekunder så har du tagit för lite."

Eller bara : "Ta minst en dos per hand."

Text är bra, men till skillnad från handdesinfektion så är den bättre i mindre doser.

onsdag 3 november 2010

Placering är allt (nästan)

En text ska vara välskriven, visst. Vårdad, enkel och begriplig om man så vill. Men en text kan vara hur vårdad den vill om den finns på fel plats.

På lunchpromenaden passerar jag Tekniska museet. På parkeringen får jag syn på parkeringsautomaten. En lapp? Dagens bio är slutsåld, berättar lappen. Och är det inte välplacerat, så säg!

En oreflekterad placering av lappen vore vid kassan. Det är där folk vill köpa biljetter och därför är det också där som personalen berättar att det är slutsålt. Då har besökarna redan betalat sin parkeringsavgift, och jag gissar att ett visst mått av irritation kan ha uppstått. Någon har tänkt till och placerat informationen på parkeringen i stället. Så smart! Och så oviktigt att lappen innehåller ett par skrivfel.

måndag 25 oktober 2010

Det här är inte en rubrik

I dag fick jag ett mejl med ämnesraden Information från avsändaren Info. Låt oss säga att avsändaren och jag har olika åsikter om vad som är information och om hur den ska förmedlas.

När information ska förmedlas är ju rubriken, i dethär fallet ämnesraden, helt central. Det är rubriken som hjälper mig att avgöra om informationen är intressant för just mig eller inte, om jag ska läsa den nu eller senare. Rubriken Information berättar just ingenting. Det är knappt ens en rubrik.

Så vad var det då för information mejlet ville förmedla? Det visade sig att avsändaren Info dolde SKB, en bostadskö, och att SKB ville berätta att jag nu kunde läsa deras nyhetsbrev på webben. Hur vet jag det? Jag öppnade mejlet naturligtvis. Jag öppnade och läste mejlet trots ämnesraden. Innebär det att rubriken faktiskt inte spelar någon roll? Nej, det gör det inte. Jag läste inte nyhetsbrevet, och nu har jag snackat skit om SKB i en blogg. Sånt kan också hända när man inte tänker på sina rubriker.  

tisdag 5 oktober 2010

Textfabriken behöver ett kvalitetssystem

Jag vet inte så mycket om bilfabriker, men jag gissar. Jag gissar att det är ganska ovanligt att en och samma snubbe tillverkar en hel bil. Jag gissar att man delar upp tillverkningen i flera steg där olika personer gör olika saker med olika ansvarsområden. Det känns naturligt att jobba så när man tillverkar stora saker. Texter kan också vara stora saker.

Välkommen till textfabriken
Texter tillverkas ofta i stora textfabriker: myndighetstillsynsfabriken, regeringsuppdragsrapportsfabriken eller kanske kommunbygglovsfabriken. I fabriken skriver en person en del av texten, lämnar över till nästa och så vidare tills en färdig text ramlar av änden på det löpande bandet och landar hos ett företag, en privatperson eller en minister. Det är lätt att glömma det. Många läsare och många skribenter betraktar fortfarande skribenten som en inspirerad solitär snarare än som en kompetent fabriksarbetare.

Gemensamma slutprodukter på löpande bandet
Men jag tror att textfabrikerna har mycket att lära av bilfabrikerna, både när det gäller arbetsmoral och när det gäller processer. Få personer på Volvo skulle montera motorn på ett chassi och sedan ta illa upp om någon kompletterade med dörrar. Många personer i textfabriken lämnar ifrån sig en text och blir sårade när någon lägger till information och stryker en mening. "Det var ju min text!"

Uppdelat ansvar och kollektiv stolthet
I en fabrik måste alla veta att de är en helt avgörande del av en kedja. Då kan de känna stolthet över sitt arbete och lämna ifrån sig sin produkt när den är precis lagom färdig. Det bygger på att man har processer som visar exakt hur arbetet vandrar mellan arbetarnas händer. Vem ska sätta i skruvarna och vem ska se till att de är åtdragna? Vem ska skriva grundstommen och vem ska korrekturläsa? Bilfabrikerna reglerar det i sina kvalitetssystem, men hur gör textfabrikerna? De gör det inte.

Textfabriken behöver också ett kvalitetssystem
De organisationer och företag som producerar texter skulle vinna mycket på att lära av fabrikerna, att börja betrakta sina texter som produkter. Kanske gillar inte skribenter att bli jämförda med fabriksarbetare, men de gillar med största sannolikhet tydligt definierat ansvar. De gillar förmodligen minimerat merarbete. De gillar förhoppningsvis den kollektiva stoltheten över en gemensamt genomarbetad slutprodukt. Lösningen är ett genomtänkt kvalitetssystem där varje skribent har ett definierat ansvar och där det finns kontrollstationer som hindrar att bokstäver faller mellan stolarna. Det är inte svårt att skapa ett sådant system. Men det är viktigt.

torsdag 30 september 2010

Är det värt att vitsa?

Det är lockande att försöka vitsa till det när man skriver. En lyckad tillvitsning kan höja en text och göra att man kommer ihåg den, berättar om den för sina vänner och kanske till och med köper ett budskap som man var tveksam till tidigare. Men misslyckade vitsar kan skapa en helt oanad mängd irritation. Är det värt det?

Vitsar behöver inte vara roliga
Till att börja med: en vits behöver inte alltid försöka vara rolig. Ibland räcker det med att vara överraskande. Bryta normen. En vanlig typ av textvitsande är katakreserna, när man tar ett fast uttryck och ändrar det lite eller blandar ihop det med ett annat, som när Per Elofson sa att "det är bara att bryta ihop och komma igen".

Se upp för besserwissern
Faran med katakreser, och kanske med vitsande i stort, är att läsaren kanske inte förstår att du bryter normen med avsikt. Det finns många tråkmånsar och besserwissrar där ute som tror att normbrott alltid är oavsiktliga och beror på att vi skribenter inte vet vad vi gör.

SL borde se upp
Till exempel: SL har börjar köra nya spårvagnar mellan Plattan och Djurgården. De nya spårvagnarna är så tysta att folk riskerar att bli påkörda, och SL har därför lagt ut stora varningstexter på marken vid övergångsställena.

De hade kunnat skriva "Se upp!", vilket är ett etablerat uttryck när man vill varna folk, men valde i stället att skriva "Titta upp!". Genom att skriva så får de kanske folk att studsa till lite och faktiskt titta upp. Överkörningarna minimeras, samhället sparar sjukvårdskostnader och SL slipper trafikstörningar. Målet uppnått! Så långt är allt gott och väl.

Nu är det bara så att SL har lagt ut några översatta varningstexter, till exempel vid Dramaten där det finns en massa ouppmärksamma turister. Där står det "Look up!", enligt samma princip. Denna text får dock inte samma effekt, i alla fall inte på oss svenskar. Vi uppfattar den nämligen inte som ett avsiktligt normbrott utan som en översättningsmiss.

Förnumstiga insändare i tidningarna påpekar att den korrekta översättningen av se upp blir look out, och att SL borde skaffa sig en ordlista. Vad det faktiskt står i de svenska texterna verkar ingen ha sett. Var det värt att vitsa till det? Nej.

Ibland är det värt att vitsa till det
På en webbplats där man kan hyra akvarier till sitt kontor skriver uthyrarna att man med ett akvarium kan välja den bästa av två världar. Den bästa? Jag testar uttrycket på några kompisar som snabbt dömer ut skribenten som en klåpare och konstaterar att det ska vara "det bästa av ...", alltså att man plockar russinen ur de två världarna (jag gjorde det där med flit!).

Men kanske menar de inte så. Kanske menar de att man ska komma ut ur sitt kontorsbås, gå fram till akvariet och för en stund välja den världen i stället, titta in i fiskarnas harmoniska värld och aktivt välja bort sin egen torra tillvaro en stund. Fiskarnas värld är bättre, jag väljer den.

Var det värt det? Ja, kanske. Jag har i alla fall tänkt så mycket på den här texten att jag vet exakt vart jag skulle vända mig om jag ville hyra akvarium.

Våga och vinn, men testa först
Det är farligt att vitsa, men det är ju roligt också. Så vad kan man göra? Man kan naturligtvis bli lite tråkigare och därigenom försäkra sig om besserwisserläsarnas respekt, men man kan också lära sig att testa sina vitsar på folk innan man använder dem i text. Twittervitsa först, kanske, eller ta ett vitsvarv på kontoret. Fattar folk? Inte? Då är det kanske trots allt bäst att låta bli.