torsdag 9 februari 2012

Varför är skrivregelsivrarna så arga?

Några fina och toleranta dagar i februari
De första dagarna i februari startade Hanna Hellquist en diskussion om feminism och feministhatare på twitter, under taggen #sexism. Diskussionen övergick stegvis till att bli en tråd av små berättelser om situationer där kvinnor och män bemötts konstigt och dåligt på grund av sitt kön. Det samlade budskapet var att både män och kvinnor förlorar på att könen bemöts olika. Diskussionen ledde också till taggen #homoriot, där folk på samma sätt berättade om hur de bemötts på grund av sin sexualitet. De som berättade fick förståelse och hejarop. Man kan säga att toleransen flödade de här dagarna. Alla hade rätt att bemötas som individer oavsett kön eller sexualitet. Folk möttes, och de respekterade och tyckte om varandra. Det var bra dagar, helt enkelt.

På #grammatikdagen tog toleransen slut
Dagen efter att #homoriot pågått som mest var det grammatikdagen, en högtidsdag i samma stil som kanelbullens dag eller kanske mors dag. Syftet var bland annat att diskutera hur man kan använda grammatik i skolan för att stärka barns språk. På Kulturhuset i Stockholm anordnades en hel föreläsningsdag om detta, och vi som var där rapporterade med taggen #grammatikdagen.

På twitter uppmärksammades snart taggen #grammatikdagen. Många drog slutsatsen att grammatikdagen var ett slags språkriktighetsdag. Därför började de använda taggen för att ge exempel på hur människor använder språket på ett i deras ögon felaktigt sätt. Några exempel:
  • särskrivningar= döden, inte okej! :D allt annat får man göra. #grammatikdagen
  • Människor som använder genitiv-apostrof - PÅ SVENSKA! "Rolf's Charkuterier" #grammatikdagen
  • "Dom såg arga ut" - visst, det går an. Att skriva ut talspråksformen. Men aldrig "Dem såg arga ut". Då drabbas jag av yrsel."
  • "Vart" är destination, "var" är position. "Vart ska du?", "Var är du?". ALDRIG "Vart är du?"! #grammatikdagen
  • Svenskan har inte apostrofgenitiv. Det heter "Lisas bok", inte "Lisa's bok". #grammatikdagen
  • Verbet "skära" böjs "skära, skar, skurit" INTE "skära, skärt, skärde". #grammatikdagen
  • Människor som stavar gratulation grattulation. #grammatikdagen
  • Gnng. "Frågar frågor". Gnisslar i grammatikhjärtat. "STÄLLER frågor" gör man.. #eftertio #grammatikdagen
Kort sagt svämmade twitter under några timmar över av skrivregelshets och språkriktighetsilska. Och det förvånade mig. För vad är det som förenar alla inläggen ovan? Jo, att twittraren har uppmärksammat att det förekommer variation i språkbruket och att han eller hon finner variationen oacceptabel och provocerande. 

Hur kan folk vara så arga?
Ilskan är intressant, speciellt i ljuset av all den tolerans inför variation som flödat dagarna innan, under #sexism och #homoriot. Dessutom är jag säker på att samma människor har varit aktiva i flera av trådarna, och alltså propagerat för tolerans en dag och intolerans den andra. En av de mest aktiva skrivregelstwittrarna skrev samtidigt under andra taggar om hur hon skulle delta i gaygalan. 

Hur kommer det sig att de som vill att samhället ska vara jämställt och öppet för alla oavsett sexualitet samtidigt kan visa en sådan aggressivitet mot språklig variation? Varför gäller öppenheten inte för språket? Och var kommer all ilska ifrån? Hur kan språkirritationen generera ett sådant adrenalinpåslag? 

Handlar allt om tillhörighet?
Jag kan tyvärr bara komma på en förklaring, och det är att #sexism och #homoriot faktiskt inte alls handlade om tolerans. Många av dem som skrev i de trådarna visade ilska mot dem som gör och tänker annorlunda, alltså mot dem som inte tycker att man ska dela på föräldraledigheten eller få gifta sig med vem man vill. De markerade vilket lag de tillhörde och hetsade mot de andra lagen. Att jag uppfattade det som tolerans berodde på att jag ingick i rätt lag och höll med. I ärlighetens namn skulle jag inte ha vågat skriva "men ibland kan det väl vara rätt att mamman tar hela föräldraledigheten" i sexism-tråden. Det fanns inte riktigt utrymme för nyanser eller ifrågasättande.

På samma sätt finns det ett starkt lag som har lagt ner mycket tid på att lära sig skrivregler och som är stolta över att ingå i det laget, vi kan kalla dem språkpoliserna. De markerar mot dem som inte kan reglerna och de känner att de står över slarvskrivarna. Det är tryggt att ha lärt sig vad som är rätt och kunna hålla sig till det, vare sig det gäller värderingar eller skrivregler. Om någon ifrågasätter reglerna blir det otryggt och jobbigt.

Språkriktighetshetsen är inte ensam
Några dagar senare, i början av den här veckan, läste jag en artikel som fick alla bitarna att falla på plats, och den bild som då framträdde skrämmer mig. Hetsen mot variationen blir starkare på alla områden. Jag har uppmärksammat hetsen mot språklig variation eftersom den berör mig, men den finns inom fler och allvarligare områden. Att folk går upp i limningen över särskrivningar är kanske inte så farligt i det stora hela. Det är bara ett tecken på ett råare diskussionsklimat inom alla områden.

Vi måste vända det, men hur?
Jag vet inte hur man vänder den här utvecklingen, men jag vet vad som behövs inom just mitt område. Det behövs nyanserade diskussioner av hur skrivreglerna uppkommit och vad som är poängen med dem. De diskussionerna finns redan, och de drivs av Språkrådet och av flera fantastiska språkbloggare. Dock vet jag inte hur man ska få språkpoliserna att lyssna på dem.

Det är lockande att försöka splittra laget genom att påpeka för språkpoliserna att de inte heller kan reglerna och alltså inte ingår i laget. Det skulle vara ganska lätt med de flesta av exemplen ovan, men frågan är om det är en bra strategi. Jag vet ärligt talat inte, men jag vill veta. Hur kan man dämpa hetsen bland språkpoliserna? Hur kan man dämpa ilskan?

Artikeln om hatet som breder ut sig finns här: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hatet-som-gor-mig-politiskt-deprimerad