Det här inlägget handlar inte alls om informationstexter, klarspråk eller språkpolitik. Det handlar om poesi. Kanske är kvaliteterna i poesi motsatsen till kvaliteterna i information.
Det börjar på tåget mellan Stockholm och Köping. Jag har blivit tipsad om att Bo Sundström och Frida Öhrn har tonsatt Per Lagerkvist. Det är fint. De sjunger Det är vackrast när det skymmer, och det är melodiöst och sött, men det fattas något. Jag saknar något. Jag saknar en svärta som jag alltid har känt av, men som jag inte riktigt har förstått. Nu förstår jag.
Hela Det är vackrast när det skymmer präglas av stillhet. Stillheten ligger i takten och i stavelserna, rytmen. Stillheten lägger sig som en tröstande kram kring mig, vill föra mig med. Jag har alltid tilltalats av den där stillheten, men jag har inte förstått den förrän nu. Det är stillheten som uppstår när en människa har förlikat sig.
Varför är det vackrast när det skymmer? För att det är då allt är på väg att ta slut. Det är då man har några ögonblick kvar av värden, innan allt omsluts av mörker. Mörkret kommer, och diktarjaget har förlikat sig med det. Han kan se hur mycket kärlek det ännu finns i värden, hur allt är som smekt av händer, medan slutet kommer närmare, stilla. Herren själv utplånar fjärran stränder. Snart ska diktarjaget vandra ensam, utan spår, och det är ok. Han har inte bråttom, och han kämpar inte emot. Stillhet. Tacksamhet. Det är skrämmande och hoppingivande på samma gång. Det är både vackert och svart. Blev det inte mer av livet än detta? Borde jag acceptera kramen och låta mig föras bort eller borde jag kämpa emot? När texten tar slut och bara musiken är kvar så finns inte längre den som har sjungit. Världen finns, men inte diktarjaget. Det känns inte i musiken. Det är det jag saknar.
Poesi kan ta tid att förstå. Å andra sidan är upplevelsen så mycket starkare när man väl har lyckats ta sig in i innehållet. Jag minns hur jag rad för rad arbetade mig igenom Passader av Harry Martinsson. Jag slog upp ord för att hitta äldre och parallella betydelser, jag grubblade över metaforer. Jag slog upp Gondwanaland, och började gråta när jag hittade det, eftersom det plötsligt blev så tydligt vad diktarjaget längtade till.
Motståndet i poesi kan vara en kvalitet i sig. Om språket är koncentrerat och betydelsemättat blir också upplevelsen tätare när man till slut kan läsa dikten från början till slut och förstå den. Då sköljer upplevelserna över en så mycket snabbare och kraftigare. Det är mödan värt. Motståndet gör också att man kan få nya upplevelser vartefter metaforerna får nya innebörder för en. Därför kan jag i dag förstå en dikt som jag har tyckt om sedan jag var tio år. Kanske kommer jag att förstå den igen någon gång, på ett annat sätt.
Sången kan man lyssna på här: Frida Öhrn – Det Är Vackrast När Det Skymmer
måndag 5 december 2011
onsdag 23 november 2011
Så rätt du tänkt, så fel det blev
Varje morgon talar min telefon om för mig att den är debiterad. Det är en mycket bra översättning av charged. I just det här fallet skulle dock laddad passat bättre ... Hur går det till när det blir så här? Det är ju en korrekt översättning, så översättaren har inte gjort fel. Någon har förmodligen gett översättaren ordlistor att översätta, och det lär ju vara det smidigaste sättet att jobba. De som lägger in texten ska kunna lita på att den är korrekt, så dem kan man inte heller skylla på. Felet ligger nog i att ingen har haft ett helhetsgrepp om hur texten ska användas. Alla har bara tänkt på sin egen del.
Att titta på texten i sitt sammanhang och tänka kritiskt, det är en viktig uppgift. Det är också en uppgift som ofta glöms bort.
tisdag 15 november 2011
Text när det brinner i knutarna
Tyvärr är det något skumt (ursäkta) med de här instruktionerna. Var och en för sig är skyltarna helt oklanderliga, men när jag börjar jämföra tar det stopp i huvudet på mig. Vilken ska jag välja? Och varför är det så svårt?
Problemet med skyltarna är att de är skrivna för att användas var och en för sig, men att de i praktiken ska fungera tillsammans. Jag vill jämföra dem, men får inte någon hjälp med det. Det är ett vanligt problem.
Gör det bättre själv då, säger ni. Ok. Jag gör en tabell:
| Material | Skum | Kolsyra |
| Trä | X | |
| Tyg | X | |
| Papper | X | |
| Plast | X | X |
| Vätska | X | X |
| Elektronik | | X |
Med detta vill jag säga två saker:
1. Jag gillar tabeller.
2. Man måste veta var och hur en text ska användas för att kunna göra den bra. Ofta ligger problemen långt utanför själva texten.
söndag 23 oktober 2011
Klarspråk handlar inte om språk
Klarspråk handlar inte om språk. Det är min viktigaste lärdom från Begriplex, en konferens för Sveriges klarspråksarbetare som Ess arrangerade i fredags (mer om Ess och Begriplex nedan).
Språklagen handlar om språk
Egentligen är det mycket förvirrande. Klarspråk fick en stärkt ställning för drygt två år sedan då språklagen kom. Språklagen slår fast att svenska ska vara huvudspråk i Sverige och att det finns ett antal minoritetsspråk. Här finns också den så kallade klarspråksparagrafen, paragraf 11. Den säger att "språket i all offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt". Ytligt sett handlar den paragrafen om språk och passar in i en lag som handlar om språk, men om man vänder och vrider på den lite så inser man att formuleringen egentligen är olycklig. Klarspråk handlar inte om att språket ska vara begripligt. Det är kommunikationen som ska vara begriplig, och för att man ska uppnå begriplig kommunikation krävs mycket mer än bra språk.
En kontakt med kommunen kan innebära tre kontakter med kommunen
Ett bra exempel på obegriplig kommunikation lånar jag från Anna Hass på Expressiva. Hon påpekar att en person som ska starta en restaurang i Stockholm måste ha tre separata kontakter med tre olika enheter inom kommunen: en för att få laga och sälja mat i lokalen, en för att få servera alkohol och en för att få ha en uteservering. Ponera att alla handläggare på kommunen använder vårdat, enkelt och begripligt språk. Kommunikationen kan ändå aldrig bli helt begriplig, för själva det faktum att man måste kommunicera med tre personer är obegripligt (man måste också adressändra till alla tre enheterna om man flyttar).
Kommunikationen är logisk för kommunen men inte för medborgaren, eftersom den följer kommunens organisationsstruktur i stället för medborgarens behov. För medborgaren är ju kommunen en enda enhet.
Kommunikation ska lösa uppdrag
Varför följer kommunikationen kommunens organisationsstruktur? Är det så att kommunikationen är till för kommunens skull? Nej, det är den ju inte. Kommunen har i uppdrag att skapa goda förutsättningar för medborgarna, bland annat för företagare som vill etablera sig i kommunen, och det är för att fullfölja det uppdraget som kommunikationen finns.
Klarspråk är den kommunikation som löser uppdraget smidigast
Och här kommer min poäng: Klarspråk är den kommunikation som smidigast löser uppdraget. Först när kommunikationen organiseras så att den underlättar för den blivande restaurangägaren kan kommunen tala klarspråk. Så länge kommunen talar med tre munnar kan det inte komma klarspråk ur någon av dem. Språket är en underordnad del av den begripliga kommunikationen.
Jag kommer att skriva mer om min syn på klarspråk och språk, och på klarspråk och text. För tillfället nöjer jag mig med att få ur mig det här, att klarspråk handlar om att skapa en mottagaranpassad och effektiv kommunikation, och att klarspråksarbetet måste börja i organisationen och inte i texterna.
Läs mer om Ess, Begriplex, språklagen och Expressiva
Ess är föreningen för Sveriges examinerade språkkonsulter i svenska, där jag är ordförande. Läs mer om oss på www.språkkonsult.se. Läs mer om konferensen Begriplex på www.begripex.se. Där kan du också läsa mer om språklagen.
Anna Hass, som jag lånar exemplet från, är en av Sveriges smartaste språkkonsulter. Besök gärna hennes företagswebbplats: www.expressiva.se.
Språklagen handlar om språk
Egentligen är det mycket förvirrande. Klarspråk fick en stärkt ställning för drygt två år sedan då språklagen kom. Språklagen slår fast att svenska ska vara huvudspråk i Sverige och att det finns ett antal minoritetsspråk. Här finns också den så kallade klarspråksparagrafen, paragraf 11. Den säger att "språket i all offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt". Ytligt sett handlar den paragrafen om språk och passar in i en lag som handlar om språk, men om man vänder och vrider på den lite så inser man att formuleringen egentligen är olycklig. Klarspråk handlar inte om att språket ska vara begripligt. Det är kommunikationen som ska vara begriplig, och för att man ska uppnå begriplig kommunikation krävs mycket mer än bra språk.
En kontakt med kommunen kan innebära tre kontakter med kommunen
Ett bra exempel på obegriplig kommunikation lånar jag från Anna Hass på Expressiva. Hon påpekar att en person som ska starta en restaurang i Stockholm måste ha tre separata kontakter med tre olika enheter inom kommunen: en för att få laga och sälja mat i lokalen, en för att få servera alkohol och en för att få ha en uteservering. Ponera att alla handläggare på kommunen använder vårdat, enkelt och begripligt språk. Kommunikationen kan ändå aldrig bli helt begriplig, för själva det faktum att man måste kommunicera med tre personer är obegripligt (man måste också adressändra till alla tre enheterna om man flyttar).
Kommunikationen är logisk för kommunen men inte för medborgaren, eftersom den följer kommunens organisationsstruktur i stället för medborgarens behov. För medborgaren är ju kommunen en enda enhet.
Kommunikation ska lösa uppdrag
Varför följer kommunikationen kommunens organisationsstruktur? Är det så att kommunikationen är till för kommunens skull? Nej, det är den ju inte. Kommunen har i uppdrag att skapa goda förutsättningar för medborgarna, bland annat för företagare som vill etablera sig i kommunen, och det är för att fullfölja det uppdraget som kommunikationen finns.
Klarspråk är den kommunikation som löser uppdraget smidigast
Och här kommer min poäng: Klarspråk är den kommunikation som smidigast löser uppdraget. Först när kommunikationen organiseras så att den underlättar för den blivande restaurangägaren kan kommunen tala klarspråk. Så länge kommunen talar med tre munnar kan det inte komma klarspråk ur någon av dem. Språket är en underordnad del av den begripliga kommunikationen.
Jag kommer att skriva mer om min syn på klarspråk och språk, och på klarspråk och text. För tillfället nöjer jag mig med att få ur mig det här, att klarspråk handlar om att skapa en mottagaranpassad och effektiv kommunikation, och att klarspråksarbetet måste börja i organisationen och inte i texterna.
Läs mer om Ess, Begriplex, språklagen och Expressiva
Ess är föreningen för Sveriges examinerade språkkonsulter i svenska, där jag är ordförande. Läs mer om oss på www.språkkonsult.se. Läs mer om konferensen Begriplex på www.begripex.se. Där kan du också läsa mer om språklagen.
Anna Hass, som jag lånar exemplet från, är en av Sveriges smartaste språkkonsulter. Besök gärna hennes företagswebbplats: www.expressiva.se.
onsdag 19 oktober 2011
Att förstå är att få rätt omelett
Jag har just varit i Paris. Det var underbart. Solen sken, det var sensommarvarmt och jag fick ett nytt perspektiv på kommunikation och förståelse.
Vad innebär det att vi förstår varandra när vi kommunicerar? Enligt mitt nya, franska perspektiv handlar det ytterst, eller mest grundläggande, om att man lyckas göra rätt. Jag beställer frukost och får det jag vill ha. Jag köper tunnelbanebiljetter och får rätt antal till rätt zoner. Jag öppnar min väska när museivakten vill titta i den. Mina språkkunskaper tillåter mig inte att fråga om det finns olika sorters frukost på olika dagar, om det blir billigare med femdagarskort eller vad de egentligen tror att jag tänkte ta med in på Louvren. Jag ligger på den understa nivån av språklig förståelse. Jag kan göra rätt.
Att jag ens tog mig upp på den understa nivån beror på två saker: För det första var de allra flesta jag mötte välvilligt inställda och ansträngde sig för att få kommunikationen att fungera. För det andra var både jag och de jag kommunicerade med helt på det klara med att vi skulle hålla oss på den understa nivån. Om en kypare hade velat förklara alla menyalternativ så skulle all kommunikation ha gått förlorad.
Kanske skulle vi tjäna på att oftare hålla oss på den understa nivån av förståelse, alltså använda ord som vi tror att även nybörjare förstår, bygga enkla meningar och helt fokusera på det som läsaren ska göra. Ofta vill man ju så gärna att läsaren ska förstå bakgrunden, förstå konsekvenserna, kunna väga alternativ mot varandra ... Hur stora hinder utgör egentligen de förklaringarna?
Kanske skulle man i myndighetstexter och liknande oftare skriva en göra-version av texten, alltså en sammanfattning helt utan förklaringar, för den som bara vill göra rätt. Frågan är om inte det skulle fungera bättre än de flesta lättlästtexter som skrivs nu, som använder ett enkelt språk men fortfarande har fokus på att förklara.
Vad innebär det att vi förstår varandra när vi kommunicerar? Enligt mitt nya, franska perspektiv handlar det ytterst, eller mest grundläggande, om att man lyckas göra rätt. Jag beställer frukost och får det jag vill ha. Jag köper tunnelbanebiljetter och får rätt antal till rätt zoner. Jag öppnar min väska när museivakten vill titta i den. Mina språkkunskaper tillåter mig inte att fråga om det finns olika sorters frukost på olika dagar, om det blir billigare med femdagarskort eller vad de egentligen tror att jag tänkte ta med in på Louvren. Jag ligger på den understa nivån av språklig förståelse. Jag kan göra rätt.
Att jag ens tog mig upp på den understa nivån beror på två saker: För det första var de allra flesta jag mötte välvilligt inställda och ansträngde sig för att få kommunikationen att fungera. För det andra var både jag och de jag kommunicerade med helt på det klara med att vi skulle hålla oss på den understa nivån. Om en kypare hade velat förklara alla menyalternativ så skulle all kommunikation ha gått förlorad.
Kanske skulle vi tjäna på att oftare hålla oss på den understa nivån av förståelse, alltså använda ord som vi tror att även nybörjare förstår, bygga enkla meningar och helt fokusera på det som läsaren ska göra. Ofta vill man ju så gärna att läsaren ska förstå bakgrunden, förstå konsekvenserna, kunna väga alternativ mot varandra ... Hur stora hinder utgör egentligen de förklaringarna?
Kanske skulle man i myndighetstexter och liknande oftare skriva en göra-version av texten, alltså en sammanfattning helt utan förklaringar, för den som bara vill göra rätt. Frågan är om inte det skulle fungera bättre än de flesta lättlästtexter som skrivs nu, som använder ett enkelt språk men fortfarande har fokus på att förklara.
onsdag 5 oktober 2011
Heidenstamtricket eller Hitta särskrivningarna
Folk hatar särskrivningar, så är det bara. Därför bör man undvika särskrivningar om man kan. Problemet är bara att många inte kan. Jag får ofta frågan hur man ska kunna hitta särskrivningarna i sin egen text om man inte har någon naturlig känsla för det, och det är svårt.
Därför lanserar jag nu Heidenstamtricket! Själv tycker jag att det är briljant, men det kan bero på att jag inte har testat det i full skala. Kul är det i alla fall.
Gör så här:
1. Tänk på Verner von Heidenstam. Det går också bra att tänka på Selma Lagerlöf.
2. Övergå till att tänka på hur Heidenstam (eller Lagerlöf) talar i radio eller läser någon av sina egna texter. Om du inte vet hur det låter kan du till exempel lyssna på det här klippet från när Lagerlöf tackar för födelsedagshyllningarna i radio 1938: http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=1449215
3. Härmas och överdriv. Fokusera på hur de liksom tar sats inför varje nytt ord, väger ordet i munnen och drar ut på vokalerna. Det blir roligare om du dessutom lägger röstläget lite för högt. Riktigt roligt blir det om du anlägger en stram pose och ett faderligt/moderligt tonfall också.
4. Läs nu din egen text med Heidenstamrösten. Att läsa hela tar förmodligen för lång tid, så fokusera på de meningar som du är osäker på. Nu bör du märka om till exempel samordningsgrupp ska vara ett eller två ord. Vill du ta ny sats inför "grupp" eller lägger du trycket på samordning? Heidenstam tar paus efter varje ord, men aldrig mitt i orden. Om Heidenstam uttalar det som ett ord så ska det skrivas som ett ord.
Därför lanserar jag nu Heidenstamtricket! Själv tycker jag att det är briljant, men det kan bero på att jag inte har testat det i full skala. Kul är det i alla fall.
Gör så här:
1. Tänk på Verner von Heidenstam. Det går också bra att tänka på Selma Lagerlöf.
2. Övergå till att tänka på hur Heidenstam (eller Lagerlöf) talar i radio eller läser någon av sina egna texter. Om du inte vet hur det låter kan du till exempel lyssna på det här klippet från när Lagerlöf tackar för födelsedagshyllningarna i radio 1938: http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=1449215
3. Härmas och överdriv. Fokusera på hur de liksom tar sats inför varje nytt ord, väger ordet i munnen och drar ut på vokalerna. Det blir roligare om du dessutom lägger röstläget lite för högt. Riktigt roligt blir det om du anlägger en stram pose och ett faderligt/moderligt tonfall också.
4. Läs nu din egen text med Heidenstamrösten. Att läsa hela tar förmodligen för lång tid, så fokusera på de meningar som du är osäker på. Nu bör du märka om till exempel samordningsgrupp ska vara ett eller två ord. Vill du ta ny sats inför "grupp" eller lägger du trycket på samordning? Heidenstam tar paus efter varje ord, men aldrig mitt i orden. Om Heidenstam uttalar det som ett ord så ska det skrivas som ett ord.
onsdag 28 september 2011
Men man KAN väl ändå begära ...
Det finns en fråga som alltid dyker upp när jag håller skrivkurs. Jag får prata om mottagaranpassning i ungefär en timme och sen kommer det: "Men ursäkta? Läsaren måste väl ändå kunna anstränga sig lite?"
Läsaren måste ju ändå kunna anstränga sig lite. Jo, visst är det så, och om texten förklarar hur man vinner fem miljoner skattefritt så kommer läsaren att anstränga sig. Men ofta handlar det ju inte om det. Låt oss göra en jämförelse.
Det finns flera möbelvaruhus som kan köra hem dina möbler åt dig. Du slipper hyra en släpvagn och du slipper kånka på din nya soffa. Några av dessa företag levererar bara till porten. Några bär in soffan och ställer den i vardagsrummet. Vilket skulle du föredra? Förmodligen att få soffan inburen i vardagsrummet. Kanske är det till och med den detaljen som fäller avgörandet när du väljer soffa.
Det finns företag och myndigheter som levererar information. Några av dessa skriver bara ner informationen, några anstränger sig för att du ska förstå. Vilket skulle du föredra?
Och som bonus: Vad skulle du tycka om en kommun där hemtjänsten bara levererade de äldres matlådor till porten? De äldre är ju angelägna om att få maten. Lite måste de ju kunna anstränga sig … Och vad skulle du tycka om en kommun som skrev beslutsbrev till de äldre där informationen fanns med men där skribenten inte säkerställde att den nådde fram? De har ju fått en matlåda, även om de inte kommer åt den. Och de har ju fått informationen, även om de inte kommer åt den. Nej, det är faktiskt ingen skillnad. Och nej, man kan inte alltid begära att läsaren ska anstränga sig lite.
Läsaren måste ju ändå kunna anstränga sig lite. Jo, visst är det så, och om texten förklarar hur man vinner fem miljoner skattefritt så kommer läsaren att anstränga sig. Men ofta handlar det ju inte om det. Låt oss göra en jämförelse.
Det finns flera möbelvaruhus som kan köra hem dina möbler åt dig. Du slipper hyra en släpvagn och du slipper kånka på din nya soffa. Några av dessa företag levererar bara till porten. Några bär in soffan och ställer den i vardagsrummet. Vilket skulle du föredra? Förmodligen att få soffan inburen i vardagsrummet. Kanske är det till och med den detaljen som fäller avgörandet när du väljer soffa.
Det finns företag och myndigheter som levererar information. Några av dessa skriver bara ner informationen, några anstränger sig för att du ska förstå. Vilket skulle du föredra?
Och som bonus: Vad skulle du tycka om en kommun där hemtjänsten bara levererade de äldres matlådor till porten? De äldre är ju angelägna om att få maten. Lite måste de ju kunna anstränga sig … Och vad skulle du tycka om en kommun som skrev beslutsbrev till de äldre där informationen fanns med men där skribenten inte säkerställde att den nådde fram? De har ju fått en matlåda, även om de inte kommer åt den. Och de har ju fått informationen, även om de inte kommer åt den. Nej, det är faktiskt ingen skillnad. Och nej, man kan inte alltid begära att läsaren ska anstränga sig lite.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)