– Nej, men jag ska träffa den i kväll.
Så kan man väl inte säga? Eller? Så här då?
– Har du sett Pelles skor?
– Nej, men dess strumpor ligger i hallen.
Knappast, va? Varför inte? För att den bara kan syfta på saker och djur. Om Pelle är en människa så måste man säga han (eller hon eller hen, beroende på vem Pelle är). Men det fanns en tid då det var helt normalt att säga den om människor, åtminstone i vissa situationer. Om du inte tror mig så kan du gå till närmsta kyrkogård. Där kan man hitta gravstenar som ser ut så här:
Den som är intresserad kan också fundera på varför det känns helt okomplicerat med den i början på den här meningen (alltså Den som är intresserad ...). Här refererar jag ju också till en person (dig), men kopplingen är lite svagare än den var till Pelle. Ju svagare koppling desto mer naturligt med den.
Regeln att den inte kan användas om människor ligger i vår språkkänsla (som alla språkregler egentligen) och språkkänslan kan helt uppenbart förändras. Faktum är att den kan förändras ganska fort. Det kan vara bra att hålla i minnet när man försöker avgöra språkdiskussioner med argumentet ”det låter konstigt”. Det kanske inte kommer att låta konstigt om några år. Man vänjer sig.
– Har du sett Pelle?
– Nej, men jag såg dess maka bakom kyrkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar