Klarspråk nedifrån och upp, funkar det egentligen?

Jag hade ett intressant samtal om klarspråksarbete i dag, med en person som inte alls delar min syn på hur man bör inleda en klarspråkssatsning i en organisation. Hon hade en hel del intressanta synpunkter som jag inte alls håller med om men som jag inser att man bör ta hänsyn till. Hon fick mig att tänka om, helt enkelt.

Medborgardialog = mest pang för pengarna?

Förut har jag tänkt så här: En kommun eller motsvarande organisation har alltid ont om pengar. Därför gäller det att satsa på det som ger som ger mest pang för pengarna. Det borde rimligtvis vara de enheter och personer som kommunicerar mest med medborgare eller kunder, alltså organisationens "slutanvändare" av kommunikation. Om den kommunikationen blir bättre så kan resten av organisationen inspireras och följa efter i sinom tid. Organisationen kommer snabbt mot sitt mål med nöjda kunder eller medborgare.

Ledningens exempel väger tungt

Den kvinna som jag träffade i dag jobbar i en kommun som har satsat på klarspråk och visat att de är beredda att lägga en hel del pengar på det. Flera enheter har fått gå klarspråkskurser, kommunen har sammanfattat de viktigaste skrivtipsen i en tryckt folder och ledningen har gjort en tydlig avsiktsförklaring: vi vill att kommunen ska skriva klarspråk.

Men kvinnan jag pratade med hade inte gått den kurs hon blivit erbjuden, för hon tyckte inte att satsningen var seriös. Hon är för klarspråk, men för att hon skulle följa efter ville hon se tydligare bevis på att ledningen i kommunen menade allvar och var beredda att gå före. Som exempel gav hon att personalavdelningen döpts om till HR, trots att det är svårare att förstå, och att baksidestexten till klarspråksfoldern inte var glasklart formulerad. Det är sådant som jag viftat bort som detaljer, men hon har ju helt rätt i att de speglar en språksyn som inte är helt klarspråkad.

Värt på kort sikt och på lång sikt

Jag blir provocerad av det här förhållningssättet, att ledningen måste föregå med perfekt exempel innan organisationen är beredd att följa efter. Samtidigt vet jag hur viktigt det är att få med så många medarbetare som möjligt på tåget, tidigt. Då kanske det är värt att vänta ett år med en klarspråkssatsning tills man har hunnit ta fram en helt genomarbetad grafisk profil, utbilda alla i ledningsgruppen, gå igenom texterna på intranätet ... Trots att medborgarna eller kunderna under den tiden får tugga sig igenom samma gamla obearbetade texter. På fem års sikt är det kanske värt det.

Hur en kommun eller myndighet prioriterar sin budget är viktigt, och därför är det viktigt att inte ge felaktiga råd om hur man bör inleda en klarspråkssatsning. Jag vill inte medverka till att någon slänger skattepengar i sjön. Men vad är mest effektivt? Att börja uppifrån eller nedifrån? Att testa lite eller att förbereda ordentligt? Vad tror ni?

Varför är skrivregelsivrarna så arga?

Några fina och toleranta dagar i februari
De första dagarna i februari startade Hanna Hellquist en diskussion om feminism och feministhatare på twitter, under taggen #sexism. Diskussionen övergick stegvis till att bli en tråd av små berättelser om situationer där kvinnor och män bemötts konstigt och dåligt på grund av sitt kön. Det samlade budskapet var att både män och kvinnor förlorar på att könen bemöts olika. Diskussionen ledde också till taggen #homoriot, där folk på samma sätt berättade om hur de bemötts på grund av sin sexualitet. De som berättade fick förståelse och hejarop. Man kan säga att toleransen flödade de här dagarna. Alla hade rätt att bemötas som individer oavsett kön eller sexualitet. Folk möttes, och de respekterade och tyckte om varandra. Det var bra dagar, helt enkelt.

På #grammatikdagen tog toleransen slut

Dagen efter att #homoriot pågått som mest var det grammatikdagen, en högtidsdag i samma stil som kanelbullens dag eller kanske mors dag. Syftet var bland annat att diskutera hur man kan använda grammatik i skolan för att stärka barns språk. På Kulturhuset i Stockholm anordnades en hel föreläsningsdag om detta, och vi som var där rapporterade med taggen #grammatikdagen.

På twitter uppmärksammades snart taggen #grammatikdagen. Många drog slutsatsen att grammatikdagen var ett slags språkriktighetsdag. Därför började de använda taggen för att ge exempel på hur människor använder språket på ett i deras ögon felaktigt sätt. Några exempel:

• särskrivningar= döden, inte okej! :D allt annat får man göra. #grammatikdagen
• Människor som använder genitiv-apostrof - PÅ SVENSKA! "Rolf's Charkuterier" #grammatikdagen
• "Dom såg arga ut" - visst, det går an. Att skriva ut talspråksformen. Men aldrig "Dem såg arga ut". Då drabbas jag av yrsel."
• "Vart" är destination, "var" är position. "Vart ska du?", "Var är du?". ALDRIG "Vart är du?"! #grammatikdagen
• Svenskan har inte apostrofgenitiv. Det heter "Lisas bok", inte "Lisa's bok". #grammatikdagen
• Verbet "skära" böjs "skära, skar, skurit" INTE "skära, skärt, skärde". #grammatikdagen
• Människor som stavar gratulation grattulation. #grammatikdagen
• Gnng. "Frågar frågor". Gnisslar i grammatikhjärtat. "STÄLLER frågor" gör man.. #eftertio #grammatikdagen

Kort sagt svämmade twitter under några timmar över av skrivregelshets och språkriktighetsilska. Och det förvånade mig. För vad är det som förenar alla inläggen ovan? Jo, att twittraren har uppmärksammat att det förekommer variation i språkbruket och att han eller hon finner variationen oacceptabel och provocerande. 

Hur kan folk vara så arga?

Ilskan är intressant, speciellt i ljuset av all den tolerans inför variation som flödat dagarna innan, under #sexism och #homoriot. Dessutom är jag säker på att samma människor har varit aktiva i flera av trådarna, och alltså propagerat för tolerans en dag och intolerans den andra. En av de mest aktiva skrivregelstwittrarna skrev samtidigt under andra taggar om hur hon skulle delta i gaygalan. 

Hur kommer det sig att de som vill att samhället ska vara jämställt och öppet för alla oavsett sexualitet samtidigt kan visa en sådan aggressivitet mot språklig variation? Varför gäller öppenheten inte för språket? Och var kommer all ilska ifrån? Hur kan språkirritationen generera ett sådant adrenalinpåslag? 

Handlar allt om tillhörighet?

Jag kan tyvärr bara komma på en förklaring, och det är att #sexism och #homoriot faktiskt inte alls handlade om tolerans. Många av dem som skrev i de trådarna visade ilska mot dem som gör och tänker annorlunda, alltså mot dem som inte tycker att man ska dela på föräldraledigheten eller få gifta sig med vem man vill. De markerade vilket lag de tillhörde och hetsade mot de andra lagen. Att jag uppfattade det som tolerans berodde på att jag ingick i rätt lag och höll med. I ärlighetens namn skulle jag inte ha vågat skriva "men ibland kan det väl vara rätt att mamman tar hela föräldraledigheten" i sexism-tråden. Det fanns inte riktigt utrymme för nyanser eller ifrågasättande.

På samma sätt finns det ett starkt lag som har lagt ner mycket tid på att lära sig skrivregler och som är stolta över att ingå i det laget, vi kan kalla dem språkpoliserna. De markerar mot dem som inte kan reglerna och de känner att de står över slarvskrivarna. Det är tryggt att ha lärt sig vad som är rätt och kunna hålla sig till det, vare sig det gäller värderingar eller skrivregler. Om någon ifrågasätter reglerna blir det otryggt och jobbigt.

Språkriktighetshetsen är inte ensam
Några dagar senare, i början av den här veckan, läste jag en artikel som fick alla bitarna att falla på plats, och den bild som då framträdde skrämmer mig. Hetsen mot variationen blir starkare på alla områden. Jag har uppmärksammat hetsen mot språklig variation eftersom den berör mig, men den finns inom fler och allvarligare områden. Att folk går upp i limningen över särskrivningar är kanske inte så farligt i det stora hela. Det är bara ett tecken på ett råare diskussionsklimat inom alla områden.

Vi måste vända det, men hur?
Jag vet inte hur man vänder den här utvecklingen, men jag vet vad som behövs inom just mitt område. Det behövs nyanserade diskussioner av hur skrivreglerna uppkommit och vad som är poängen med dem. De diskussionerna finns redan, och de drivs av Språkrådet och av flera fantastiska språkbloggare. Dock vet jag inte hur man ska få språkpoliserna att lyssna på dem.

Det är lockande att försöka splittra laget genom att påpeka för språkpoliserna att de inte heller kan reglerna och alltså inte ingår i laget. Det skulle vara ganska lätt med de flesta av exemplen ovan, men frågan är om det är en bra strategi. Jag vet ärligt talat inte, men jag vill veta. Hur kan man dämpa hetsen bland språkpoliserna? Hur kan man dämpa ilskan?

Artikeln om hatet som breder ut sig finns här: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hatet-som-gor-mig-politiskt-deprimerad

Färre ord ger tydligare text

När jag språkgranskar en text sjunker ofta antalet ord. Det är mest småord och tomma uttryck som ryker, men ibland åker en hel mening också. De strykningarna kan vara svåra för skribenten att förstå, eftersom originalmeningarna är helt ok när man ser dem en och en.

Det är massverkan som gör att mångordigheten blir ett problem. Läsaren tvingas söka efter de ord som faktiskt förmedlar betydelse, och det tar på krafterna. Det belastar korttidsminnet och tar upp kapacitet som läsaren hade behövt till att processa själva innehållet.

Det är svårt att ge generella tips om hur man skriver kärnfullt, för varje skribent har sina egna ovanor. Jag ger några exempel i stället.

 
Många ord: Enligt enkätsvaren är det åtta kommuner som tar ut en avgift för tjänsterna.
Färre ord: Enligt enkätsvaren tar åtta kommuner ut en avgift för tjänsterna.

Många ord: Från brukarorganisationernas sida har man länge efterfrågat nationella kartläggningar
Färre ord: Brukarorganisationerna har länge efterfrågat nationella kartläggningar

Många ord: För att få kunskap om vilken typ av verksamhetsstatistik som företagen kan få fram ställdes i enkäten frågor om huruvida de registrerar information om antalet kunder, antalet gruppbesöksdeltagare samt antalet upprättade genomförandeplaner.
Färre ord: För att få veta vilken statistik företagen kan få fram frågade vi om de registrerar antalet kunder, antalet gruppbesöksdeltagare samt antalet upprättade genomförandeplaner. 

Pär Lagerkvist och stillheten, långt ifrån klarspråk

Det här inlägget handlar inte alls om informationstexter, klarspråk eller språkpolitik. Det handlar om poesi. Kanske är kvaliteterna i poesi motsatsen till kvaliteterna i information.

Det börjar på tåget mellan Stockholm och Köping. Jag har blivit tipsad om att Bo Sundström och Frida Öhrn har tonsatt Per Lagerkvist. Det är fint. De sjunger Det är vackrast när det skymmer, och det är melodiöst och sött, men det fattas något. Jag saknar något. Jag saknar en svärta som jag alltid har känt av, men som jag inte riktigt har förstått. Nu förstår jag.

Hela Det är vackrast när det skymmer präglas av stillhet. Stillheten ligger i takten och i stavelserna, rytmen. Stillheten lägger sig som en tröstande kram kring mig, vill föra mig med. Jag har alltid tilltalats av den där stillheten, men jag har inte förstått den förrän nu. Det är stillheten som uppstår när en människa har förlikat sig.

Varför är det vackrast när det skymmer? För att det är då allt är på väg att ta slut. Det är då man har några ögonblick kvar av värden, innan allt omsluts av mörker. Mörkret kommer, och diktarjaget har förlikat sig med det. Han kan se hur mycket kärlek det ännu finns i värden, hur allt är som smekt av händer, medan slutet kommer närmare, stilla. Herren själv utplånar fjärran stränder. Snart ska diktarjaget vandra ensam, utan spår, och det är ok. Han har inte bråttom, och han kämpar inte emot. Stillhet. Tacksamhet. Det är skrämmande och hoppingivande på samma gång. Det är både vackert och svart. Blev det inte mer av livet än detta? Borde jag acceptera kramen och låta mig föras bort eller borde jag kämpa emot? När texten tar slut och bara musiken är kvar så finns inte längre den som har sjungit. Världen finns, men inte diktarjaget. Det känns inte i musiken. Det är det jag saknar.

Poesi kan ta tid att förstå. Å andra sidan är upplevelsen så mycket starkare när man väl har lyckats ta sig in i innehållet. Jag minns hur jag rad för rad arbetade mig igenom Passader av Harry Martinsson. Jag slog upp ord för att hitta äldre och parallella betydelser, jag grubblade över metaforer. Jag slog upp Gondwanaland, och började gråta när jag hittade det, eftersom det plötsligt blev så tydligt vad diktarjaget längtade till.

Motståndet i poesi kan vara en kvalitet i sig. Om språket är koncentrerat och betydelsemättat blir också upplevelsen tätare när man till slut kan läsa dikten från början till slut och förstå den. Då sköljer upplevelserna över en så mycket snabbare och kraftigare. Det är mödan värt. Motståndet gör också att man kan få nya upplevelser vartefter metaforerna får nya innebörder för en. Därför kan jag i dag förstå en dikt som jag har tyckt om sedan jag var tio år. Kanske kommer jag att förstå den igen någon gång, på ett annat sätt.

Sången kan man lyssna på här: Frida Öhrn – Det Är Vackrast När Det Skymmer

Så rätt du tänkt, så fel det blev

Varje morgon talar min telefon om för mig att den är debiterad. Det är en mycket bra översättning av charged. I just det här fallet skulle dock laddad passat bättre ...

Hur går det till när det blir så här? Det är ju en korrekt översättning, så översättaren har inte gjort fel. Någon har förmodligen gett översättaren ordlistor att översätta, och det lär ju vara det smidigaste sättet att jobba. De som lägger in texten ska kunna lita på att den är korrekt, så dem kan man inte heller skylla på. Felet ligger nog i att ingen har haft ett helhetsgrepp om hur texten ska användas. Alla har bara tänkt på sin egen del.

Att titta på texten i sitt sammanhang och tänka kritiskt, det är en viktig uppgift. Det är också en uppgift som ofta glöms bort.

Text när det brinner i knutarna

Ibland är det bråttom! När det brinner, till exempel. Då måste man snabbt välja vilken brandsläckare man ska använda. Skum eller kolsyra? Tur att det finns instruktioner!

Tyvärr är det något skumt (ursäkta) med de här instruktionerna. Var och en för sig är skyltarna helt oklanderliga, men när jag börjar jämföra tar det stopp i huvudet på mig. Vilken ska jag välja? Och varför är det så svårt?

Problemet med skyltarna är att de är skrivna för att användas var och en för sig, men att de i praktiken ska fungera tillsammans. Jag vill jämföra dem, men får inte någon hjälp med det. Det är ett vanligt problem.

Gör det bättre själv då, säger ni. Ok. Jag gör en tabell:

Material	Skum	Kolsyra
Trä	X
Tyg	X
Papper	X
Plast	X	X
Vätska	X	X
Elektronik		X

Med detta vill jag säga två saker:
1. Jag gillar tabeller.
2. Man måste veta var och hur en text ska användas för att kunna göra den bra. Ofta ligger problemen långt utanför själva texten.

Klarspråk handlar inte om språk

Klarspråk handlar inte om språk. Det är min viktigaste lärdom från Begriplex, en konferens för Sveriges klarspråksarbetare som Ess arrangerade i fredags (mer om Ess och Begriplex nedan).

Språklagen handlar om språk
Egentligen är det mycket förvirrande. Klarspråk fick en stärkt ställning för drygt två år sedan då språklagen kom. Språklagen slår fast att svenska ska vara huvudspråk i Sverige och att det finns ett antal minoritetsspråk. Här finns också den så kallade klarspråksparagrafen, paragraf 11. Den säger att "språket i all offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt". Ytligt sett handlar den paragrafen om språk och passar in i en lag som handlar om språk, men om man vänder och vrider på den lite så inser man att formuleringen egentligen är olycklig. Klarspråk handlar inte om att språket ska vara begripligt. Det är kommunikationen som ska vara begriplig, och för att man ska uppnå begriplig kommunikation krävs mycket mer än bra språk.

En kontakt med kommunen kan innebära tre kontakter med kommunen
Ett bra exempel på obegriplig kommunikation lånar jag från Anna Hass på Expressiva. Hon påpekar att en person som ska starta en restaurang i Stockholm måste ha tre separata kontakter med tre olika enheter inom kommunen: en för att få laga och sälja mat i lokalen, en för att få servera alkohol och en för att få ha en uteservering. Ponera att alla handläggare på kommunen använder vårdat, enkelt och begripligt språk. Kommunikationen kan ändå aldrig bli helt begriplig, för själva det faktum att man måste kommunicera med tre personer är obegripligt (man måste också adressändra till alla tre enheterna om man flyttar).

Kommunikationen är logisk för kommunen men inte för medborgaren, eftersom den följer kommunens organisationsstruktur i stället för medborgarens behov. För medborgaren är ju kommunen en enda enhet.

Kommunikation ska lösa uppdrag
Varför följer kommunikationen kommunens organisationsstruktur? Är det så att kommunikationen är till för kommunens skull? Nej, det är den ju inte. Kommunen har i uppdrag att skapa goda förutsättningar för medborgarna, bland annat för företagare som vill etablera sig i kommunen, och det är för att fullfölja det uppdraget som kommunikationen finns.

Klarspråk är den kommunikation som löser uppdraget smidigast
Och här kommer min poäng: Klarspråk är den kommunikation som smidigast löser uppdraget. Först när kommunikationen organiseras så att den underlättar för den blivande restaurangägaren kan kommunen tala klarspråk. Så länge kommunen talar med tre munnar kan det inte komma klarspråk ur någon av dem. Språket är en underordnad del av den begripliga kommunikationen.

Jag kommer att skriva mer om min syn på klarspråk och språk, och på klarspråk och text. För tillfället nöjer jag mig med att få ur mig det här, att klarspråk handlar om att skapa en mottagaranpassad och effektiv kommunikation, och att klarspråksarbetet måste börja i organisationen och inte i texterna.

Läs mer om Ess, Begriplex, språklagen och Expressiva
Ess är föreningen för Sveriges examinerade språkkonsulter i svenska, där jag är ordförande. Läs mer om oss på www.språkkonsult.se. Läs mer om konferensen Begriplex på www.begripex.se. Där kan du också läsa mer om språklagen.

Anna Hass, som jag lånar exemplet från, är en av Sveriges smartaste språkkonsulter. Besök gärna hennes företagswebbplats: www.expressiva.se.