Vänlighet är inte alltid rätt

Den här skylten ser jag lite då och då, på insidan av toadörren på gymmet där jag tränar.

Varje gång jag ser den blir jag arg. Riktigt grinigt gnällilsken!

Låt oss börja med lite textanalys. Vad säger texten egentligen? Jo, det här:

• Vi tackar dig för att du använder sanitetsbehållaren.
• Om du använder sanitetsbehållaren så tackar vi dig.
• Om du inte använder sanitetsbehållaren så är är du en obra person som vi inte vill tacka.
• Vad är du för en person egentligen, du din slusk som inte använder sanitetsbehållaren?

Det här är ett vanligt sätt att argumentera: om du gör rätt så får du vara med i vår gemenskap (underförstått: om du gör fel så får du inte vara med). Texten motiverar mig alltså att använda sanitetsbehållaren med hjälp av ett förtäckt hot om uteslutning ur gruppen. Min reaktion är att genast vilja göra rätt, utan att ens reflektera över varför.

Problemet är bara att den "avsedda sanitetsbehållaren" alltid ser ut så här, ett påslöst lock som är omöjligt att använda:

Skylten och verkligheten tillsammans försätter mig alltså i en situation där jag inte kan göra rätt, fastän jag vet att jag blir utesluten ur gruppen när jag gör fel. Jag vill gå ut i gymmets reception och bara "alltså, jag VILLE FAKTISKT göra rätt, och DET VAR INTE MITT FEL att jag inte kunde!". Jag blir arg och går i försvarsställning.

Vad kan vi då lära av detta?

1. Det är svårt att vara vänlig i text. Skylten hade kunnat säga "Släng bindor och tamponger i sanitetsbehållaren". Förmodligen tyckte skribenten att det var för rättframt. Då är det lätt att ta till formuleringen med tack för att, men man måste vara vaksam på vad man egentligen säger. Tack för att ... innebär alltid ett hot. Den mer rättframma texten skulle inte ha gjort mig lika arg när jag inte kunde följa uppmaningen.

2. En text kan aldrig vara bra eller dålig i sig själv. Den måste alltid värderas i förhållande till verkligheten. Om de som städar på gymmet alltid satte påsar i behållaren så skulle texten ha fungerat bättre.

Bra attityd får kommunikationen att fungera

Skatteverket vill vara en modern och tillgänglig myndighet. För att bli det jobbar de bland annat med sitt bemötande. Om det berättade Barbro Zetterberg och Anders Stridh på konferensen Textvård i yrkeslivet. Det här är en sammanfattning ur mitt perspektiv.

Spelar det någon roll vad folk tycker om Skatteverket?

Spelar det någon roll om folk gillar Skatteverket eller inte? Skatteverket tycker det, och det beror inte bara på fåfänga. De resonerar så här: Den man känner förtroende för vågar man ställa frågor till. Om man ställer frågor kan man rätta till sådant som har blivit fel, kanske innan det ens hinner bli riktigt fel. Det tjänar alla på. Den som är snorkig vågar man inte ställa frågor till, och den man inte gillar vill man inte prata med alls. Alltså är det bra om folk känner förtroende för Skatteverket, för då kan man enkelt reda ut saker som annars skulle ha orsakat problem.

Tre standardattityder till Skatteverket

Skatteverket delade upp medborgarnas bild av myndigheten i tre attityder. Attityd C ökar viljan att göra rätt, och även förmågan. Attityd A och B minskar viljan att göra rätt.

A. Skatteverket tror att alla vill fuska. Därför anklagar de mig för att göra fel. Därför vill jag ha så lite kontakt som möjligt.
B. Skatteverket betraktar mig bara som ett ärende, inte som en person. De förstår inte hur det är att vara människa. Jag vill inte fråga, för de kommer bara tycka att jag är dum.
C. Skatteverket vill samarbeta och hjälpa mig. De förstår hur det är, att det kan bli fel ibland, och de respekterar mig. Jag har inga problem med att fråga, för de förklarar ju gärna.

Man kan skriva in en hjälpsam attityd i texterna

Kan man skriva in attityd C i texterna, alltså en hjälpsam och respekterande attityd? Det kan man, menar Barbro Zetterberg. Hon lyfter fram följande grepp:

• Koppla ihop beslutet med läsarens ansökan. Skriv t.ex. ”Du har ansökt om att … och vi har beslutat att bevilja det.” eller ”I ditt brev påpekade du att … och vi har vägt in det i beslutet.”. Genom att göra det visar du att du har tagit läsarens ansökan på allvar och att du inte bara använder samma gamla mall som du använder till alla. Läsaren blir en individ för myndigheten.
• Be om ursäkt om du har gjort fel och ta på dig ansvaret. Läsaren skulle säkert ha bett om ursäkt om den gjort fel, och om du också gör det så blir relationen jämbördig. 
• Skriv på ett sådant sätt att läsaren rimligtvis kan förstå. Svåra ord och krångligt språk får läsaren att känna sig dum, och det är aldrig bra.
• Hjälp läsaren att behålla värdigheten när det har blivit fel. Vi blir arga av att tappa ansiktet, men när båda parter respekterar varandra och hjälps åt så behöver inte det hända. 

Men attityden måste vara äkta

För att en organisation ska kunna förmedla en hjälpsam attityd räcker det inte med skrivråd. Alla internt måste vara överens om att attityd C stämmer, alltså att folk vill göra rätt och att det kan bli fel ibland. Om handläggarna tror att folk vill fuska så kommer de att förmedla den attityden, medvetet eller omedvetet. Därför har Skatteverket jobbat mycket med attityderna internt.

Anders Stridh menar att målet tidigare var att ”alla ska göra rätt för sig”, men att den nu är att ”alla ska betala rätt skatt”. Skillnaden kan låta liten, men attityden är inbyggd: rätt skatt kan innebära att Skatteverket inser ett misstag och betalar tillbaka. Att göra rätt för sig är snarast motsatsen till att fuska.

Skatteverket har kommit långt i sitt attitydarbete, det visar deras egna undersökningar. Men ingen påstår att det är enkelt att styra om bilden av en hel organisation. Allt måste så klart ske stegvis, och då måste något steg komma efter. Till exempel den officiella visionen.

Läs mer om Skatteverkets arbete med bemötande

Barbro Zetterberg har skrivit en kandidatuppsats om Skatteverkets bemötande och vilken effekt det kan få. Den kan du hämta på Linnéuniversitetets webbplats.

Risker och möjligheter med analogier (och cykling)

Det vi sett, hört, luktat och känt stannar kvar i minnet. Abstrakta resonemang, däremot, är svårare att komma ihåg. Det abstrakta vill glida undan, men minnet kan fånga det om vi kopplar det till sådant som vi har upplevt. Vi som skriver om abstrakta och svåra ämnen kan hjälpa läsarna att minnas genom att använda analogier. Då blir texterna till sinnesupplevelser som stannar kvar efter läsningen.

Hanna Hallmén visade hur cykling kan göra en handbok spännande 

Hur analogier kan hjälpa läsaren var ett av språkkonsulten Hanna Hallméns ämnen i seminariet Fånga läsaren! Om ambitioner bortom begriplighet på konferensen Textvård i yrkeslivet. Den här texten sammanfattar både Hannas exempel och mina egna reflektioner.

Hanna visade följande autentiska exempel på en analogi ur en handbok om ekonomisk riskanalys. Jag har komprimerat texten. Den är en knapp sida i handboken.

Vill du börja cykla till jobbet? Då bör du tänka på hur du ska undvika att bli överkörd och hur du ska överleva om du ändå blir det. Du kanske bestämmer dig för att hålla dig på cykelbanorna, skaffar reflexer och monterar ett lyse. Dessutom toppar du upp med en hjälm om olyckan ändå skulle vara framme. På samma sätt bör en organisation planera för hur den ska undvika att drabbas av en ekonomisk kris och hur den ska överleva om det ändå händer. Det är den planeringen som är riskanalys.

Vilka möjligheter och risker finns det med att använda en sådan analogi?

Vad kan texten vinna på en analogi?

Analogins möjligheter är många:

• Analogin med cykling får riskanalys att kännas enkelt och naturligt. Läsarna får en känsla av att de redan kan grunderna och att det kommer att bli lätt att lära sig mer om riskanalys.
• Analogin gör det abstrakta begreppet riskanalys konkret. Risken att skada sig i trafiken känns påtaglig, och då känns kanske organisationens risker också mer konkreta.
• Analogin skapar bilder och väcker känslor hos läsarna. De kanske kopplar texten till sin egen vardag, och det gör att de minns texten. Texten blir en upplevelse och ett minne.

Och vad kan den förlora?

Det finns flera risker med analogin:

• Vi har inte kontroll över vilka känslor läsarna förknippar med cykling. Om de tycker att det är töntigt med cykelhjälm så tycker de kanske att riskanalys är töntigt och onödigt. 
• Om läsarna bor på en ort där det inte går att cykla till jobbet så kommer de inte att känna igen sig utan i stället bli förvirrade eftersom texten innehåller två obekanta ämnen i stället för ett. 
• Experterna kan bli förolämpade av att analogin banaliserar deras område. 
• Läsarna kan bli så uppslukade av analogin att de bara kommer ihåg cykeln och glömmer riskanalysen. 

Skribenten måste känna sina läsare, och anstränga sig

En väl använd analogi kan göra underverk med en text, men skribenten måste känna sina läsare. Vilken analogi kommer läsarna att känna igen sig i? Vilka känslor kommer de att förknippa med den?

Det är också viktigt att  koppla analogin till det ämne som texten egentligen handlar om, så att läsarna minns riskanalysen och inte bara cykeln. Det kan vara lätt att glömma när man har jobbat en stund med sin analogi. Efter ett tag tycker man kanske att kopplingen är självklar, men det ska man inte räkna med.

Slutligen bör man introducera och kommentera analogin så att läsarna förstår att syftet är att introducera och konkretisera ämnet, inte att helt förklara det.

Läs mer om Hanna Hallmén på hennes webbplats

Hanna hade bara en halvtimme på sig men hann ändå prata om både det här och två andra sätt att fånga läsaren: att tala om björkar och att bjuda på Madeleinekakor. Läs mer om och av Hanna på hennes egen webbplats!

Klarspråk nedifrån och upp, funkar det egentligen?

Jag hade ett intressant samtal om klarspråksarbete i dag, med en person som inte alls delar min syn på hur man bör inleda en klarspråkssatsning i en organisation. Hon hade en hel del intressanta synpunkter som jag inte alls håller med om men som jag inser att man bör ta hänsyn till. Hon fick mig att tänka om, helt enkelt.

Medborgardialog = mest pang för pengarna?

Förut har jag tänkt så här: En kommun eller motsvarande organisation har alltid ont om pengar. Därför gäller det att satsa på det som ger som ger mest pang för pengarna. Det borde rimligtvis vara de enheter och personer som kommunicerar mest med medborgare eller kunder, alltså organisationens "slutanvändare" av kommunikation. Om den kommunikationen blir bättre så kan resten av organisationen inspireras och följa efter i sinom tid. Organisationen kommer snabbt mot sitt mål med nöjda kunder eller medborgare.

Ledningens exempel väger tungt

Den kvinna som jag träffade i dag jobbar i en kommun som har satsat på klarspråk och visat att de är beredda att lägga en hel del pengar på det. Flera enheter har fått gå klarspråkskurser, kommunen har sammanfattat de viktigaste skrivtipsen i en tryckt folder och ledningen har gjort en tydlig avsiktsförklaring: vi vill att kommunen ska skriva klarspråk.

Men kvinnan jag pratade med hade inte gått den kurs hon blivit erbjuden, för hon tyckte inte att satsningen var seriös. Hon är för klarspråk, men för att hon skulle följa efter ville hon se tydligare bevis på att ledningen i kommunen menade allvar och var beredda att gå före. Som exempel gav hon att personalavdelningen döpts om till HR, trots att det är svårare att förstå, och att baksidestexten till klarspråksfoldern inte var glasklart formulerad. Det är sådant som jag viftat bort som detaljer, men hon har ju helt rätt i att de speglar en språksyn som inte är helt klarspråkad.

Värt på kort sikt och på lång sikt

Jag blir provocerad av det här förhållningssättet, att ledningen måste föregå med perfekt exempel innan organisationen är beredd att följa efter. Samtidigt vet jag hur viktigt det är att få med så många medarbetare som möjligt på tåget, tidigt. Då kanske det är värt att vänta ett år med en klarspråkssatsning tills man har hunnit ta fram en helt genomarbetad grafisk profil, utbilda alla i ledningsgruppen, gå igenom texterna på intranätet ... Trots att medborgarna eller kunderna under den tiden får tugga sig igenom samma gamla obearbetade texter. På fem års sikt är det kanske värt det.

Hur en kommun eller myndighet prioriterar sin budget är viktigt, och därför är det viktigt att inte ge felaktiga råd om hur man bör inleda en klarspråkssatsning. Jag vill inte medverka till att någon slänger skattepengar i sjön. Men vad är mest effektivt? Att börja uppifrån eller nedifrån? Att testa lite eller att förbereda ordentligt? Vad tror ni?

Varför är skrivregelsivrarna så arga?

Några fina och toleranta dagar i februari
De första dagarna i februari startade Hanna Hellquist en diskussion om feminism och feministhatare på twitter, under taggen #sexism. Diskussionen övergick stegvis till att bli en tråd av små berättelser om situationer där kvinnor och män bemötts konstigt och dåligt på grund av sitt kön. Det samlade budskapet var att både män och kvinnor förlorar på att könen bemöts olika. Diskussionen ledde också till taggen #homoriot, där folk på samma sätt berättade om hur de bemötts på grund av sin sexualitet. De som berättade fick förståelse och hejarop. Man kan säga att toleransen flödade de här dagarna. Alla hade rätt att bemötas som individer oavsett kön eller sexualitet. Folk möttes, och de respekterade och tyckte om varandra. Det var bra dagar, helt enkelt.

På #grammatikdagen tog toleransen slut

Dagen efter att #homoriot pågått som mest var det grammatikdagen, en högtidsdag i samma stil som kanelbullens dag eller kanske mors dag. Syftet var bland annat att diskutera hur man kan använda grammatik i skolan för att stärka barns språk. På Kulturhuset i Stockholm anordnades en hel föreläsningsdag om detta, och vi som var där rapporterade med taggen #grammatikdagen.

På twitter uppmärksammades snart taggen #grammatikdagen. Många drog slutsatsen att grammatikdagen var ett slags språkriktighetsdag. Därför började de använda taggen för att ge exempel på hur människor använder språket på ett i deras ögon felaktigt sätt. Några exempel:

• särskrivningar= döden, inte okej! :D allt annat får man göra. #grammatikdagen
• Människor som använder genitiv-apostrof - PÅ SVENSKA! "Rolf's Charkuterier" #grammatikdagen
• "Dom såg arga ut" - visst, det går an. Att skriva ut talspråksformen. Men aldrig "Dem såg arga ut". Då drabbas jag av yrsel."
• "Vart" är destination, "var" är position. "Vart ska du?", "Var är du?". ALDRIG "Vart är du?"! #grammatikdagen
• Svenskan har inte apostrofgenitiv. Det heter "Lisas bok", inte "Lisa's bok". #grammatikdagen
• Verbet "skära" böjs "skära, skar, skurit" INTE "skära, skärt, skärde". #grammatikdagen
• Människor som stavar gratulation grattulation. #grammatikdagen
• Gnng. "Frågar frågor". Gnisslar i grammatikhjärtat. "STÄLLER frågor" gör man.. #eftertio #grammatikdagen

Kort sagt svämmade twitter under några timmar över av skrivregelshets och språkriktighetsilska. Och det förvånade mig. För vad är det som förenar alla inläggen ovan? Jo, att twittraren har uppmärksammat att det förekommer variation i språkbruket och att han eller hon finner variationen oacceptabel och provocerande. 

Hur kan folk vara så arga?

Ilskan är intressant, speciellt i ljuset av all den tolerans inför variation som flödat dagarna innan, under #sexism och #homoriot. Dessutom är jag säker på att samma människor har varit aktiva i flera av trådarna, och alltså propagerat för tolerans en dag och intolerans den andra. En av de mest aktiva skrivregelstwittrarna skrev samtidigt under andra taggar om hur hon skulle delta i gaygalan. 

Hur kommer det sig att de som vill att samhället ska vara jämställt och öppet för alla oavsett sexualitet samtidigt kan visa en sådan aggressivitet mot språklig variation? Varför gäller öppenheten inte för språket? Och var kommer all ilska ifrån? Hur kan språkirritationen generera ett sådant adrenalinpåslag? 

Handlar allt om tillhörighet?

Jag kan tyvärr bara komma på en förklaring, och det är att #sexism och #homoriot faktiskt inte alls handlade om tolerans. Många av dem som skrev i de trådarna visade ilska mot dem som gör och tänker annorlunda, alltså mot dem som inte tycker att man ska dela på föräldraledigheten eller få gifta sig med vem man vill. De markerade vilket lag de tillhörde och hetsade mot de andra lagen. Att jag uppfattade det som tolerans berodde på att jag ingick i rätt lag och höll med. I ärlighetens namn skulle jag inte ha vågat skriva "men ibland kan det väl vara rätt att mamman tar hela föräldraledigheten" i sexism-tråden. Det fanns inte riktigt utrymme för nyanser eller ifrågasättande.

På samma sätt finns det ett starkt lag som har lagt ner mycket tid på att lära sig skrivregler och som är stolta över att ingå i det laget, vi kan kalla dem språkpoliserna. De markerar mot dem som inte kan reglerna och de känner att de står över slarvskrivarna. Det är tryggt att ha lärt sig vad som är rätt och kunna hålla sig till det, vare sig det gäller värderingar eller skrivregler. Om någon ifrågasätter reglerna blir det otryggt och jobbigt.

Språkriktighetshetsen är inte ensam
Några dagar senare, i början av den här veckan, läste jag en artikel som fick alla bitarna att falla på plats, och den bild som då framträdde skrämmer mig. Hetsen mot variationen blir starkare på alla områden. Jag har uppmärksammat hetsen mot språklig variation eftersom den berör mig, men den finns inom fler och allvarligare områden. Att folk går upp i limningen över särskrivningar är kanske inte så farligt i det stora hela. Det är bara ett tecken på ett råare diskussionsklimat inom alla områden.

Vi måste vända det, men hur?
Jag vet inte hur man vänder den här utvecklingen, men jag vet vad som behövs inom just mitt område. Det behövs nyanserade diskussioner av hur skrivreglerna uppkommit och vad som är poängen med dem. De diskussionerna finns redan, och de drivs av Språkrådet och av flera fantastiska språkbloggare. Dock vet jag inte hur man ska få språkpoliserna att lyssna på dem.

Det är lockande att försöka splittra laget genom att påpeka för språkpoliserna att de inte heller kan reglerna och alltså inte ingår i laget. Det skulle vara ganska lätt med de flesta av exemplen ovan, men frågan är om det är en bra strategi. Jag vet ärligt talat inte, men jag vill veta. Hur kan man dämpa hetsen bland språkpoliserna? Hur kan man dämpa ilskan?

Artikeln om hatet som breder ut sig finns här: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hatet-som-gor-mig-politiskt-deprimerad

Färre ord ger tydligare text

När jag språkgranskar en text sjunker ofta antalet ord. Det är mest småord och tomma uttryck som ryker, men ibland åker en hel mening också. De strykningarna kan vara svåra för skribenten att förstå, eftersom originalmeningarna är helt ok när man ser dem en och en.

Det är massverkan som gör att mångordigheten blir ett problem. Läsaren tvingas söka efter de ord som faktiskt förmedlar betydelse, och det tar på krafterna. Det belastar korttidsminnet och tar upp kapacitet som läsaren hade behövt till att processa själva innehållet.

Det är svårt att ge generella tips om hur man skriver kärnfullt, för varje skribent har sina egna ovanor. Jag ger några exempel i stället.

 
Många ord: Enligt enkätsvaren är det åtta kommuner som tar ut en avgift för tjänsterna.
Färre ord: Enligt enkätsvaren tar åtta kommuner ut en avgift för tjänsterna.

Många ord: Från brukarorganisationernas sida har man länge efterfrågat nationella kartläggningar
Färre ord: Brukarorganisationerna har länge efterfrågat nationella kartläggningar

Många ord: För att få kunskap om vilken typ av verksamhetsstatistik som företagen kan få fram ställdes i enkäten frågor om huruvida de registrerar information om antalet kunder, antalet gruppbesöksdeltagare samt antalet upprättade genomförandeplaner.
Färre ord: För att få veta vilken statistik företagen kan få fram frågade vi om de registrerar antalet kunder, antalet gruppbesöksdeltagare samt antalet upprättade genomförandeplaner. 

Pär Lagerkvist och stillheten, långt ifrån klarspråk

Det här inlägget handlar inte alls om informationstexter, klarspråk eller språkpolitik. Det handlar om poesi. Kanske är kvaliteterna i poesi motsatsen till kvaliteterna i information.

Det börjar på tåget mellan Stockholm och Köping. Jag har blivit tipsad om att Bo Sundström och Frida Öhrn har tonsatt Per Lagerkvist. Det är fint. De sjunger Det är vackrast när det skymmer, och det är melodiöst och sött, men det fattas något. Jag saknar något. Jag saknar en svärta som jag alltid har känt av, men som jag inte riktigt har förstått. Nu förstår jag.

Hela Det är vackrast när det skymmer präglas av stillhet. Stillheten ligger i takten och i stavelserna, rytmen. Stillheten lägger sig som en tröstande kram kring mig, vill föra mig med. Jag har alltid tilltalats av den där stillheten, men jag har inte förstått den förrän nu. Det är stillheten som uppstår när en människa har förlikat sig.

Varför är det vackrast när det skymmer? För att det är då allt är på väg att ta slut. Det är då man har några ögonblick kvar av värden, innan allt omsluts av mörker. Mörkret kommer, och diktarjaget har förlikat sig med det. Han kan se hur mycket kärlek det ännu finns i värden, hur allt är som smekt av händer, medan slutet kommer närmare, stilla. Herren själv utplånar fjärran stränder. Snart ska diktarjaget vandra ensam, utan spår, och det är ok. Han har inte bråttom, och han kämpar inte emot. Stillhet. Tacksamhet. Det är skrämmande och hoppingivande på samma gång. Det är både vackert och svart. Blev det inte mer av livet än detta? Borde jag acceptera kramen och låta mig föras bort eller borde jag kämpa emot? När texten tar slut och bara musiken är kvar så finns inte längre den som har sjungit. Världen finns, men inte diktarjaget. Det känns inte i musiken. Det är det jag saknar.

Poesi kan ta tid att förstå. Å andra sidan är upplevelsen så mycket starkare när man väl har lyckats ta sig in i innehållet. Jag minns hur jag rad för rad arbetade mig igenom Passader av Harry Martinsson. Jag slog upp ord för att hitta äldre och parallella betydelser, jag grubblade över metaforer. Jag slog upp Gondwanaland, och började gråta när jag hittade det, eftersom det plötsligt blev så tydligt vad diktarjaget längtade till.

Motståndet i poesi kan vara en kvalitet i sig. Om språket är koncentrerat och betydelsemättat blir också upplevelsen tätare när man till slut kan läsa dikten från början till slut och förstå den. Då sköljer upplevelserna över en så mycket snabbare och kraftigare. Det är mödan värt. Motståndet gör också att man kan få nya upplevelser vartefter metaforerna får nya innebörder för en. Därför kan jag i dag förstå en dikt som jag har tyckt om sedan jag var tio år. Kanske kommer jag att förstå den igen någon gång, på ett annat sätt.

Sången kan man lyssna på här: Frida Öhrn – Det Är Vackrast När Det Skymmer